Flamskyddsmedel är en brännhet fråga

BORGÅ/FINLAND De bromerade flamskyddsmedlen är en grupp kemikalier som innehåller grundämnet brom. Den flamskyddande effekten handlar om att när det uppstår en brand i närheten av till exempel en flamskyddad cellplastskiva så frigörs brom vilket kväver eldsvådan. Men hur effektiva de här kemikalierna sist och slutligen är när det gäller att stoppa bränder i praktiken är omdiskuterat. Det finns ungefär sjuttio olika bromerade flamskyddsmedel och vi ska nu titta närmare på ett av de vanligaste: HBCD.

Att kemikalien är skadlig både för människor och miljö råder det vid det här laget stor enighet om. Forskaren och pensionerade professorn i mikrobiologi vid Helsingfors universitet Mirja Salkinoja-Salonen, går så långt att hon kallar det en förbannelse för samhället.

– HBCD är ett av människan framställt fettlösligt, bioackumulerande och långsamt dödande gift. Det är inte biologiskt nedbrytbart, så till exempel när man fört byggavfall till soptippen och täckt in det med mylla, så finns HBCD kvar i naturen i all framtid. Till all lycka blir det vid årsskiftet förbjudet att föra organiskt avfall till soptippen.

Stora problem kan uppstå om HBCD inte stannar kvar i de behandlade materialen utan lätt "läcker" ut i omgivningen. Eftersom det inte är kemiskt bundet till exempel till polystyrenet i cellplastskivorna så kan HBCD frigöras när skivorna tillverkas, bearbetas, slits eller krossas.

I miljöprov har man hittat HBCD i miljön på utbredda områden. Halten av HBCD i modersmjölk verkar vara relaterad till användningsmängderna på marknaden.

– När HBCD kommit ut i naturen går det vidare i näringskedjan. Från mikroorganismer till större djur och slutligen till människan. Eftersom det är fettlösligt och molekylstorleken är tillräckligt liten så går HBCD genom cellmembranen och in i cellerna.

För däggdjur har man i studier konstaterat att HBCD orsakar reproduktions- och utvecklingsstörningar samt att ämnet stör sköldkörtelns och eventuellt nervsystemets funktion. För vattenorganismer är HBCD ytterst giftigt och ämnet orsakar också att fåglar lägger färre ägg och att skalen blir tunnare.

– Det är förkastligt att man gått in för att använda en så här skadlig och onedbrytbar kemikalie i en så stor utsträckning. Med tanke på att moderna hus ofta har en beräknad livslängd på bara 45 år så kommer vi att ha en stor utmaning i framtiden.

EU ville annorlunda

Stockholmskonventionen, vars mål är att begränsa användningen och utsläppen av långlivade organiska föroreningar, trädde i kraft 2004 och den har ratificerats av 179 länder. År 2013 fattade man beslut om att förbjuda användningen av HBCD internationellt. Ett tillfälligt undantag var polystyrenskivorna, som skulle vara tillåtna för byggnadsbruk i 5 till 10 år tills man fått ett ersättande ämne på marknaden. Ute i världen var flera av konventionens medlemsländer snabba att verkställa beslutet, men EU-länderna hörde inte till dem. Överinspektör Timo Seppälä på Finlands miljöcentral berättar om hur unionens regelverk om kemikalier fördröjde verkställandet av Stockholmskonventionens beslut.

– Inom EU:s kemikalieförordning Reach hade man redan påbörjat processen om att göra HBCD till en tillståndspliktig kemikalie när Stockholmskonventionen fattade beslutet om att den skulle förbjudas. Inom EU ville man inte riva upp Reach-processen utan den fick fortsätta i normal ordning. När man inom ramarna för Reach gör en kemikalie tillståndspliktig så slår man fast en tidsfrist, en så kallad sunset date, före vilken kemikalietillverkarna ska lämna in en ansökan om undantagslov om de vill fortsätta använda kemikalien efter det datumet. För HBCD:s del löpte tidsfristen ut den 21 augusti i år och fram till dess hade nio europeiska tillverkare sökt om tillstånd att få fortsätta använda kemikalien för byggnadsisoleringsbruk. Och EU har fått igenom ett undantag i Stockholmskonventionen för det här. Men i ärlighetens namn så skulle man säkert ha gjort någon form av undantag även utan Reach, eftersom det då inte fanns något ersättande flamskyddsämne.

Seppälä tycker det är beklagligt att man inom EU inte lyckats få ett totalförbud, men är ändå glad över att bruket kan begränsas. Tidtabellen för när EU-länderna kan ratificera Stockholmskonventionen när det gäller HBCD är fortfarande inte huggen i sten. Seppälä säger att både Europaparlamentet och Europeiska rådet måste godkänna begränsningen, och att en allmän uppfattning är att det kan ske redan i början av 2016.

Stockholmskonventionen förbjuder också återvinning av så kallade POP-föreningar (persistent organic pollutants, långlivade organiska föroreningar) dit HBCD hör. Men när det gäller HBCD är det här ändå lättare sagt än gjort, för såsom tidigare nämndes går det inte att skilja mellan behandlade och obehandlade produkter på något enkelt sätt.

– Cellplast lämpar sig väl för återvinning men man borde på något sätt lära sig att sålla bort sådan cellplast som innehåller HBCD. Man har hittat kemikalien i bland annat engångsbestick eftersom kineserna sorglöst använder all slags cellplast som råmaterial.

Med andra ord finns det en beställning på uppfinningar med vilka man kan identifiera och komprimera HBCD-behandlat cellplast.

– Flamskyddsmedlet kan förstöras om man bränner cellplastskivorna i en förbränningsanläggning för avfall. Men det blir lätt en ekonomisk fråga om man ska börja transportera icke-komprimerad cellplast särskilt om man inte vet om den är HBCD-behandlad eller inte.

Bättre i Finland

Seppälä säger att den finländska byggindustrin från och med början av det här året övergått till att endast använda cellplastskivor behandlade med ett nytt flamskyddsämne med det officiella namnet PFR (polymeric flame retardant). Liksom HBCD är också PFR bromerat men eftersom det har en större molekylstorlek anser man att det inte kan ta sig igenom organismernas cellväggar.

– Det finns inte lika mycket forskning om PFR som om HBCD, men så vitt man vet är det bättre för miljön. Men visst är det så att tiden får utvisa om det var ett bra val. Hittills är också tillgången till PFR ett problem globalt sett, ämnet tillverkas endast i tre fabriker i hela världen.

I alla fall på kort sikt kommer det nya flamskyddsmedlet inte att stoppa användningen av HBCD. Det tillverkas och används fortfarande på många håll i världen och även inom EU kommer produktionen alltså att fortsätta.

– Byggarbetarna är en utsatt grupp. När de formar HBCD-behandlade skivor med sticksåg eller varmtrådsåg får de i sig kemikalien med inandningsluften om de inte använder lämpliga andningsskydd. Men kemikalien sprider sig förstås också med luften så att människor som rör sig i närheten av byggarbetsplatsen kan exponeras.

När det gäller sanering eller rivning av gamla hus är problemet i både Finland och världen att man sällan vet i vilka byggnader man använt HBCD-behandlade material.

– I Finland har byggindustrin en intern överenskommelse om att inte använda flamskyddat isoleringsmaterial i husgrunderna. Men i innertak, väggar och ventilerade krypgångar har man använt HBCD-skyddade material fram till början av året. HBCD har använts åtminstone sedan början av 1980-talet och då fanns det inte någon överenskommelse inom industrin. Så man kan aldrig veta var man kan stöta på det. Tur i oturen är att flamskyddade isoleringsskivor alltid varit dyrare än de obehandlade, så man kan räkna med att de flamskyddade varianterna för det mesta använts bara där det varit nödvändigt.

Så till den viktigaste frågan. Behöver invånarna vara oroliga för att det finns HBCD-behandlade skivor i deras hem. Timo Seppäläs svar är nekande, så länge skivorna får vara i fred.

– Det är min bestämda åsikt. Däremot är jag övertygad om att textiler och möbler ger upphov till betydande utsläpp av HBCD. När det gäller nya textiler har HBCD redan i praktiken ersatts av andra kemikalier men i de gamla finns det ju kvar. Och möbler, jag tänker speciellt på säckstolar, kan innehålla HBCD om de såldes före den 21 augusti i år. Alla gör det inte, men en del innehåller upp till 35 gram HBCD per stol trots att lagen inte förutsätter att säckstolar ska vara flamskyddade. Styroxkulorna i stolarna utsätts hela tiden för fysisk stress när man sitter på dem vilket får damm som innehåller HBCD att frigöras i inomhusluften. Säckstolar finns i skolor, i hemmen och i barnens rum och de kan användas i tiotals år. Jag tycker det är ansvarslöst.

Utspridd information

Borgå stads ledande bygginspektör Henning Johansson säger att staden inte känner till i vilka byggnader man använt sig av HBCD-behandlade isoleringsskivor.

– Det är ett besvärligt ämne men tyvärr finns det ingen statistik om var det använts; information om sådana här ämnen ingår till exempel inte i bygglovet. Men konstruktörerna och de som bygger husen torde känna till vilka material de använder.

Han tycker att det i princip skulle vara bra att ha något slags register över var olika ämnen som misstänks vara hälsoskadliga använts.

– Men frågan är vem som ska upprätthålla ett sådan register. I byggnader används så många olika ämnen att det i praktiken skulle bli ytterst svårt.

Han påminner om att HBCD inte anses vara farligt för invånarna så länge isoleringsskivorna inte bearbetas.

– Så jag är inte speciellt orolig för just det här ämnet. I gamla hus finns det tyvärr många olika ämnen som kan vara skadliga när man arbetar med dem, till exempel asbest.

På Borgå A-bostäder säger fastighetschef Teppo Riski att han inte på rak arm känner till i vilka av bolagets fastigheter det eventuellt använts HBCD-flamskyddade isoleringsskivor.

– Men i våra fastigheter har det alltid använts CE-märkta material som alltså varit lagliga att använda. Men eftersom de flesta av våra hus är elementhus så har jag för mig att det över huvud taget använts ganska lite EPS- och XPS-skivor. I stället använder man olika ullbaserade isoleringsmaterial.

När det blir dags att utföra reparationsarbeten på byggnader gör man en kartläggning av skadliga ämnen.

– Innan en entreprenör börjar arbeta med någon av våra fastigheter är de skyldiga att göra en utredning om det finns skadliga ämnen, till exempel asbest i byggnaden. Och om det upptäcks skadliga ämnen så finns det direktiv för hur arbetet ska kunna utföras på ett tryggt sätt.