Husköp som fick en familj på knä
Allt verkade så bra, men alla fem familjemedlemmar led av trötthet och sjukdomar. Sen kom domen, alla skulle snabbt ut ur det nyköpta huset. Strålsvamp hittades och krisen var ett faktum.
BORGÅ Vad gör en fempersoners familj då de inser att de måste ut ur sitt hem, och det illa kvickt? Paula Rikassaari-Keckman och Christopher Keckman visste inget annat råd, de bad om hjälp på socialbyrån.
– Det är ett ställe jag alltid har tänkt att jag aldrig kommer att behöva besöka. Men vad skulle vi göra, vi måste ut ur huset och vi fick inte ta nånting med. Allt blev kvar i huset, barnens kläder, leksaker, alla våra möbler, allt, säger Christopher.
Det enda de fick ta med var metallsaker och sådant som inte drabbats av bakterien. Men besöket på socialen blev ur deras synvinkel en chock.
– Vi fick genast kalla handen, budet var att vi inte hör till deras ansvar. Båda har inkomster och man utgår från att vi sköter oss själva. De kunde inte bidra med pengar för barnens kläder, inte heller några andra stöd. Men vi fick en betalningsförbindelse på 300 euro så att vi kunde köpa sängkläder.
Vi och de
Christopher döljer inte sin besvikelse och bitterhet. Han jämför deras situation med flyktingarnas och anser att de får mycket mer hjälp än hans familj.
– En del av dem har inte jobbat en enda dag under många år, och de får allt, bostad, pengar för uppehälle. Men då vi finländare drabbas av en kris så står vi där och får budet att vi ska klara oss själva.
Inte ens de dyra hemförsäkringarna hade de någon nytta av. Orsaken uppgavs vara att det inte handlar om "plötsliga" behov.
Men staden ordnade trots allt en stor familjebostad och deras nätverk bestående av familj, vänner och arbetskamrater såg till att de fick allt annat.
– Det är helt fantastiskt, jag kan inte förstå hur det gick till, säger Paula.
Vi besöker dem en vecka efter att de flyttat in och lägenheten är möblerad, lådor med Ikeamöbler väntar ännu på att öppnas och det börjar se hembonat ut. Som i alla barnfamiljer dräller det av leksaker och till och med en julprydnad står framme.
Deprimerad
Men det är lite av en illusion konstaterar Paula.
– Jag är deprimerad och har just inlett min medicinering. Det var redan tidigare som jag insåg att jag inte orkar och jag har varit sjukledig sedan sommaren. Det var ångest och trötthet, svårt helt enkelt.
Att lämna allt efter sig var inte så svårt för henne, men tanken på att de alla blivit sjuka, ständig huvudvärk, trötthet, allergiska symtom och att ett av barnen fått astmasymtom som kräver medicinering – det är svårt.
Christopher förlorade nattsömnen.
– Jag ligger och tänker på hur det ska gå, och jag tänker på barnen och vad de utsatts för. Så drabbas jag ibland av ångest och beskyller mig själv för allt, även om jag vet att vi inte kunde ana hur det var med huset. Och jag orkar ingenting längre, tidigare gick jag fem gånger i veckan till gymmet.
Litade på utlåtanden
Paret förlitade sig på förmedlaren och det konditionstest som gjorts på huset. Det visade att huset var friskt, även om man påpekade att dräneringen måste göras om senast inom två år. Huset är ett 70-talsbygge, med plattak och byggt på betongplatta. Fuktproblemen upptäcktes då paret skulle byta golvmaterial och rev bort den gamla mattan.
– Förmedlare och de så kallade experterna som skriver konditionsutlåtanden borde ha ett ansvar. Lagen måste skrivas om, nu kan vem som helst göra konditionsgranskningar.
Ett år hann de bo i huset och nu har man fått svar av försäljaren. Köpet återtas inte, vilket innebär att de får räkna med en rättegångsprocess och osäkerhet i flera år.
– Om vi blir kvar med huset är det katastrof, vi blir ruinerade. Vi har redan hört med banken och de ger oss inte mer lån. Jag vet inte vad vi ska ta oss till om det går så, säger Christopher.
Paula försöker trots allt se lite ljusare på framtiden. Hon vill absolut inte att de skulle flytta in i mögelhuset efter en renovering, nej.
– Jag vill tänka att vi någon dag bygger ett nytt hus. Jag tänker aldrig mer köpa ett gammalt hus.