Många människoöden under samma tak
Svåra förhållanden i hemlandet har drivit afghanen Zemar (namnet är fingerat) på flykten. Efter många umbäranden har han, åtminstone för tillfället, en säng att sova i.
SIBBO Zemar är en av de minderåriga asylsökandena som sedan några veckor tillbaka bor på stödboendet i Västerskog. Han kan uttrycka sig på engelska och berättar om sin långa flykt från Afghanistan till Finland.
– Jag gav mig av ensam, först till Irak och sedan till fots till Turkiet. Därifrån med båt över till Grekland. Vi var 45 personer i båten, sjögången var hård, men vi klarade oss.
Färden fortsatte med buss till Makedonien, Serbien och Kroatien. Därifrån gick han till Slovenien innan det blev buss till Österrike och sedan Tyskland. Han tog tåget till Hamburg och kom via Danmark över till Malmö och Stockholm. I Stockholm tog bussen honom norrut och första anhalten i Finland blev flyktingslussen i Torneå, senare ett boende i Esbo och nu stödboendet för ensamma minderåriga asylsökande i Västerskog.
Hemlängtan
– Det tog mig ungefär fem månader att nå Finland. Jag levde på kex och vatten och sov många nätter utomhus till exempel i Turkiet och i Tyskland, där sov vi på en fotbollsplan.
Han berättar att det var proppfullt vid gränsövergångarna. Han noterade också en gemensam inställning hos de olika ländernas gränsmyndigheter. De förhöll sig positivare till dem som uppgav sig vara på genomresa än till dem som meddelade att de sökte asyl.
Han redogör sansat för sina strapatser. Det är först när han får frågan om varför han lämnade Afghanistan som känslorna tar överhanden. Rösten bryts och tårarna börjar rinna. Han berättar om sin bror som jobbade på sjukhus och om sin pappa som hade en egen affär. En natt gjorde talibanerna en räd och efter den är brodern och pappan försvunna. Han vet inget om deras öde.
– Får jag gå till mina läxor i finska nu? Jag vill bli elektriker, viskar han.
Susan Ihanainen, ansvarig handledare på boendet, nickar och låter honom gå. Hon berättar att ungdomarna har traumatiska upplevelser i bagaget.
– Dagarna går bättre, men nätterna är svåra. Då tränger sig det hemska på och de har svårt att sova.
Försvinner
Boendet är avsett för ungdomar i åldern 16–17 år. Alla platser är ännu inte fyllda. För maximiantalet fyrtio måste en inrättning ha ett direktlarm till räddningsverket och det har ännu inte installerats.
Många av dem som bor i Västerskog är afghaner.
Minderåriga har i allmänhet en bättre chans att beviljas asyl än vuxna.
– I fjol sökte 78 minderåriga asyl, 64 blev beviljade. I år har Migrationsverket hunnit behandla 117 ansökningar, av dem har 85 fått asyl. För vuxna asylsökandes del är andelen beviljade mycket lägre, trettio–fyrtio procent, säger Mikko Mäkinen, chef för boendet.
En vanlig orsak till att svaret blir nej för de minderårigas del är att Migrationsverket inte har kunnat nå dem för intervjuer.
– De har bara försvunnit någonstans, kanske till ett annat land.
Mikko Mäkinen och Susan Ihanainen leder verksamheten i stödboendet. Foto: Kristoffer Åberg.
Integration
Till de dagliga rutinerna på boendet hör undervisningen i finska.
– Den ges varje vardag klockan 9–12 av vår egen personal som lär ut de första grunderna, säger Susan Ihanainen.
Planerna på skolgång i kommunens regi är redan långt framskridna. Den förberedande undervisningen ska starta i Sipoonlahden koulu i Söderkulla efter årsskiftet.
– Några av våra ungdomar har besökt skolan och vi har också fått besök av skolpsykologen och skolans biträdande rektor.
Ungdomarna sysselsätts också på annat sätt. Två åt gången har de dagliga köksturer. De tar hand om disken och de ska se till att det är rent och snyggt i köket. De får också komma med förslag på hur maten ska smaksättas.
– De är nöjda med maten. Det enda som har väckt diskussion är rågbrödet, de är vana vid ljust bröd.
Lite åt gången ska ungdomarna få lära känna Sibbo och Sibbobor. En del av dem har till exempel har redan besökt simbassängen i servicehuset Linda. Ett annat planerat besök är kommunens ungdomsgård.
Välvilja
Susan Ihanainen berättar att MLL har ordnat kvällar för invånarna i grannskapet och informerat om verksamheten.
– Vi har blivit mycket väl mottagna av Sibboborna.
Ibland händer det att någon av hjälpvilliga Sibboborna knackar på. Under vårt besök stiger Ulla Winberg in genom dörren. Hon bor i skärgården och är beroende av båt för att ta sig till fastlandet. Den här gången har hon fått hjälp med båtskjutsen av Kalle Kuntsi. Hon har med sig en gåva, hon har stickat tolv par sockor till ungdomarna.
– Jag tog kontakt och frågade om jag hjälpa till på något sätt. Samma gjorde jag när Borgå folkakademi fick sina asylsökande, då stickade jag femton par sockor.
Hon och ungdomarna har inget gemensamt språk, men första intrycket är positivt.
– De är artiga och trevliga.
Ulla Winberg har stickat sockor åt ungdomarna. Foto: Kristoffer Åberg.
Frivilliga
MLL och FRK i Sibbo har samlat in kläder och tillbehör till ungdomarna.
– Vi har fått mycket och för tillfället är våra lager fulla.
De frivilligas intresse för boendet har varit stort, men alla behov är ännu inte täckta.
– Vi skulle vara tacksamma för en språklärare som skulle ha tid för undervisning i finska. Vi söker också efter stödfamiljer.