Med leendet som verktyg
Hemma i Borgå blir Sofia Lindgård frustrerad på folk som grälar om vilket korvpaket de ska köpa. Volontärarbetet i Grekland öppnade ögonen – hon känner flyktingkrisen alla talar om.
BORGÅ Båtarna kommer alltid på natten. Ibland kan det gå flera timmar utan att en enda människa anländer, ibland är båtarna så många att det inte går att hålla koll på antalet. En del är ordentligt kantstötta och andra saknar åror; Turkiets kust är nära men sjögången hård.
Den tjugo år gamla Borgåbon Sofia Lindgård är hemma igen efter en vecka av volontärarbete på den grekiska ön Kos. Men om några dagar bär det av igen, precis vart vet hon inte. Att sitta hemma och rulla tummarna är svårt när hon sett hur den verklighet vi kallar flyktingkrisen ser ut på de grekiska öarna.
– Det är ingen bubbla, det är verklighet.
Hemma igen hade hon till en början lust att tillrättavisa personer som grälade om vilket korvpaket de skulle köpa i affären. Men snabbt insåg hon att det är omöjligt att förstå hur stort behovet av hjälp är innan man sett det med egna ögon.
Här lagrades sådant flyende människor kan väntas behöva. Foto: Robert Mehlan.
Jobba dygnet runt
Vissa av de flyende människorna har mist alla sina ägodelar under resan över havet. Många är dyblöta och fryser; det varma vädret bedrar när du vistas på och i havet.
Sofia Lindgårds uppgift var att dela ut det mest akuta: filtar, kläder och mat. Hon och de andra som arbetade för den lokala hjälporganisationen Kos solidarity organisation hade inrättat en bas vid hamnen där flyktingarna försågs med det allra nödvändigaste varpå de fick slå upp tält vid hamnen och ett parkområde intill.
Hon gissar att kring femhundra personer sov i tältbyn samtidigt. Många kom från Syrien, Pakistan och Irak. Efter mellanlandningen på Kos bar det i de flesta fall vidare till Aten, också det en tillfällig destination.
Volontärjobbet gick ut på att möta människorna som anlände i sina båtar, men också på att sortera kläder inför nästa natt och dela ut smörgåsar med ost och kalkon. Croissanter till frukost. De jobbade i praktiken dygnet runt.
– Jag sov i snitt tre timmar per natt och gick stundvis omkring som en zombie. Det skulle inte funka i längden.
Men hon ville inte lägga sig för att sova sköna åtta timmar när hon visste vad som hände nere i hamnen.
Bara att sticka i väg
Egentligen hade Sofia Lindgård åkt till Uppsala för att spela handboll och studera. En skada orsakad av träningen satte paus för planen och det blev jobb i hemlandet i stället. Kos var den sista destinationen på en tågluff genom Östeuropa.
Allt var på eget ansvar.
Hon fick tips på vilka hotell som ger volontärer rabatt. Utöver det visste hon enbart vart hon skulle gå för att påbörja jobbet. Hjälpen är oorganiserad och volontärerna tar hand om sig själva – här är målmedvetenhet ett måste. Av en för Sofia Lingdård okänd orsak är Röda Korset inte på plats på de grekiska öarna, den oorganiserade hjälpen av mindre organisationer och läkare utan gränser är allt som finns.
Snart bär det av igen, kanske till Lesvos där behovet av hjälp är stort. För tillfället är det tomt på ön, det har stormat. Men i volontärkretsar spekuleras det också om att Turkiet skärpt kontrollen på vem som får åka över till Grekland.
Om båtarna igen börjar komma när stormen avtar återstår att se.
– Jag bestämmer mig dagen innan för vart jag åker från Aten.
Inga båtar i sikte just nu. Turkiet syns på andra sidan. Foto: Robert Mehlan.
Alla kan hjälpa
Innan Sofia Lindgård åkte till Kos visste hon givetvis om flyktingkrisen, men hon kände den inte. Nu finner hon det svårt att sitta hemma när det finns så mycket viktigare saker att göra, så många människor i nöd.
Visst är hon en handlingens kvinna, men det krävs varken vilja av stål eller ungdom och virilitet för att bli volontär. Hon har fått se att nätverket av de som vill hjälpa är enormt. Hon har sett greker som påbörjar sina volontärskift direkt efter sin ordinarie arbetsdag. Volontärerna kommer från runtom i världen och alla sorters människor får plats.
Lindgård såg ingen "operation rädda flyktingarna", hon såg människor som kalla och dyblöta flydde för sina liv. Då gällde det att agera snabbt fast allt hon såg var glimtar: där simmar en människa, där gråter ett barn, där sjunker en båt.
– Det gäller att vara snabb och energisk mitt i det hemska, man kan inte krypa in i något hörn och gråta.
Leendet var hennes viktigaste verktyg. Oberoende vad som pågick omvandlade hon stressen till handlingskraft och mötte varje människa med en varm blick.
Kontakten till människorna är det viktigaste.
Hon minns en tonårig pojke som under flera dagar efter sin ankomst hjälpe till att tolka för dem som inte hade en lika bra engelska. Han var glad och hjälpsam. Senare berättade en volontärkollega att samma pojke bara lite tidigare suttit och störtgråtit i en skåpbil i flera timmar.
– Jag träffade inte en enda otrevlig person fast de som flyr har all rätt att vara ledsna och arga.