En bortglömd grupp behövande
I Sibbo vaknade man till att det finns en grupp problemungdomar som inte verkar få stöd. Nu ska saken förhoppningsvis åtgärdas.
SIBBO Det finns siffror och mätare. Och så finns verkligheten. Det var ett faktum som man insåg i Sibbo för ett par veckor sedan.
Saken kom fram i samband med Sibbos och tidningen Östnylands gemensamma projekt Ett bättre Sibbo som man drog i gång för att komma åt ofoget som plågade regionen.
Man stötte på ungdomar som helt fallit mellan stolarna, där varken skolan eller socialväsendet hade tagit på sig ansvaret: en grupp tonåringar som kommer från familjer som till det yttre är välfungerande med goda inkomster, men där föräldrarna inte verkar bry sig om sina barn. Och eftersom det till de yttre var välfungerande familjer så kom varken skolan eller socialväsendet åt dem. Socialen ansåg att det inte gäller dem, medan skolan bara kan göra så mycket.
Dessa unga låter bara bli att komma till skolan. En del lever ut sin frustration. Stör, slår sönder. Andra är bara flegmatiska. Gemensamt för dessa tonåringar, insåg man, är att det inte kommer att sluta väl för dem om inget görs. Det krävdes ett nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att samarbeta inom kommunen.
Inte unikt
Problemet är inte unikt för Sibbo, men på andra håll har man redan märkt att gruppen finns. I Vanda har man till exempel särskilda grupper som jobbar just med dessa ungdomar. Ett problem är att det saknas siffror på hur omfattande problemet är. Mikael Grannas, kommundirektör i Sibbo, tror ändå att behovet är så pass stort att man måste göra något åt saken.
– Det har funnits någon form av vakuum när det gäller just den här gruppen. Det är familjer där båda föräldrarna jobbar, och där socialen inte är inblandad. Men barnen är ensamma i familjen. De kanske spelar natten igenom och vägrar komma till skolan.
Grannas säger att kommunen saknar mekanismer för att plocka upp dem om inte föräldrarna väljer att skärpa sig och försöka få någon form av disciplin.
– Skolan kan ju inte tvinga någon.
Nu är det meningen att man ska försöka lära sig av andra, däribland Vanda.
– De har modeller som vi kanske kan lära oss av. Jag vet inte vad lösningen kunde vara, men vi måste jobba med frågan, säger Grannas.
Skadegörelse och ofog
Det hela kan också speglas i den våg av skadegörelse och ofog som figurerat mycket i offentligheten, och där Östnyland drog i gång projektet Ett bättre Sibbo. Grannas vågar inte säga huruvida det finns något direkt koppling till den bortglömda gruppen unga, även om han tror att det bristande ungdomsarbetet säkert är en pusselbit i det hela.
– Vissa ungdomar är bara busigare till naturen. Så finns det sådana som har det fritt där hemma.
Frågan om ungdomar som faller mellan stolarna är något man börjat jobba med som ett samarbete mellan flera sektorer. Skolkuratorn Pia Valtonen säger att tanken är att familjearbetet ska vara inkopplat. Familjeterapi kunde vara en lösning eftersom problemen är bundna till familjen och inte individen.
– Det är ganska sällan man skriver en remiss till familjeterapi, även om det finns resurser. Det blir lite fel när man försöker stödja individen när det handlar om familjedynamik.
Också Valtonen anser att det behövs verktyg för att alls hitta dessa ungdomar.
– Det är inte nödvändigtvis svårt att göra något åt saken om man börjar i ett tidigt skede. Men det kräver samarbete mellan kommunens olika aktörer.
Slutar hos uppsökande
Även Bodil Weckström, uppsökande ungdomsarbetare, har lagt märke till bristerna. Hon säger att det dessutom blev svårare när man omorganiserade det som tidigare var ungdomsfamiljearbetet.
– Det finns en brist i specialungdomsarbetet. Skolorna har sina metoder under skoltid. Men efter skoltid, då borde det finnas någon utomstående.
Det är något som syns i jobbet som uppsökande ungdomsarbetare. De högstadieelever som faller mellan stolarna kommer i något skede till Weckström, och då har de redan fått klara sig utan hjälp en längre tid.
– Många är sådana som i något skede av grundskolan är i behov av specialundervisning. Det finns ett tydligt mönster.
Nu är det meningen att anställa en specialungdomsarbetare, förutsatt att pengarna skrivs in i budgeten.
– Det behövs. Det är en länk mellan att man slutar grundskolan och kommer till oss. Där finns en tid där någon borde följa med dem.
Hittar inte
Anne Salmela, ledande skolpsykolog, påpekar att både socialen och skolan redan tidigare erbjudit stöd.
– Men det har inte varit sådant som familjer och ungdomar har behövt eller dragit nytta av. Nu vill vi utveckla nya arbetsmetoder och nya samarbetsmodeller mellan socialväsendet, ungdomsarbete och skolan.
Familjehandledare Mervi Nietosjärvi anser å sin sida att dilemmat är att unga med stödbehov inte hittar till deras tjänster. Grundprincipen är ändå att de inte kan göra något åt saken om ingen berättar om det för dem.
– Vi kan ju inte jobba med något vi inte blivit kontaktade om. Den kontakten kan komma från skolan, föräldrarna, elevvården eller den unga själv. Vi är inte klärvoajanta.
Själva grundproblemet beskriver hon som tillspetsat.
– Om en ung person inte går till skolan så är skolan i kontakt med föräldrarna. Skolan har en rad tjänster som de kan hjälpa den unga och föräldrarna med.
Att vissa föräldrar helt enkelt inte bryr sig ser hon inte heller som ett egentligt problem eftersom det är skolans plikt att vara i kontakt med socialväsendet om man märker att föräldrarna inte klarar av att stödja den unga.
– Det finns tjänsteförpliktelser. Saken måste föras vidare om föräldrarna inte kan ta hand om sitt barns grundbehov, som ju grundskolan är.