Hjärtstartaren – närmare än du tror
Redan nästa år inleds ett experiment där smarttelefoner, automatiska hjärtstartare och personer som behärskar livräddning är viktiga ingredienser.
ÖSTNYLAND En medelålders man segnar plötsligt ner på en trottoar i Borgå. En förbipasserande märker att situationen är akut, någon ringer 112. Efter ett snabbt samtal med nödcentralen piper det plötsligt till i tio mobiltelefoner i närheten av mannen som nu är medvetslös. Åtminstone en del av de anropade strömmar till och någon börjar ge hjärtmassage. En annan kollar sin telefon och rusar i väg till varuhuset som ligger bara femtio meter ifrån och där det finns en mobil helautomatisk defibrillator. Hjärtstartarens elektroder limmas fast på patientens kropp och maskinen ger själv direktiv om hur den ska användas. När ambulans anländer till platsen har patienten redan fått sin första stöt och hjärtat arbetar med en normal rytm igen.
Det här är ett framtidsscenario, men ingen utopi.
– Så här går det redan till i Danmark där man har goda erfarenheter av att använda smarttelefonerna som hjälp att kalla på amatörer som behärskar återupplivning, säger Marian Ahlskog-Karhu som är ansvarig läkare för den prehospitala akutsjukvården vid Borgå sjukhus.
– Under 2016 är det meningen att vi också här i Nyland ska börja använda oss av samma system. Åtminstone Röda Korset, Helsingfors- och Nylands sjukvårdsdistrikt och Social- och hälsovårdsministeriet är redan med i planeringen.
Alla som vill och som känner att de har något att ge när det gäller första hjälpen kommer att få anmäla sig och sitt telefonnummer till ett register. Eftersom alla smarttelefoner hela tiden avger signaler om sin position kan nödcentralen snabbt kontrollera vilka tio personer med återupplivningskunskaper som befinner sig närmast en akut situation och larma dem.
Då ska det också finnas geografiska register på alla tillgängliga defibrillatorer, hjärtstartare. Redan nu finns det hjärtstartare på många olika håll, men ingen har överblick över helhetssituationen.
Jerker Illman och Marian Ahlskog-Karhu är experter på återupplivning.
Långt från centrum
Om man granskar Röda Korsets karta över tillgängliga defibrillatorer i Östnyland blir man inte glad. Enligt den finns det bara tre stycken hjärtstartare i Borgå, alla i en liten klunga på industriområdet runt Ensio Miettinens gata, en hjärtstartare i Lovisa, hos Lovisanejdens sjöräddare, och en i Sibbo, ute på Norra Bodö.
Men det här stämmer inte. Alla vårdanstalter har säkert åtminstone en egen maskin, sådana finns i så gott som alla räddningsfordon och i flera köpcentrum. I Konstfabriken i Borgå finns en hjärtstartare vid infodisken.
– Vi planerar att sätta upp den på väggen, säger verkställande direktör Susanne Dahlqvist.
Många planerar just nu att skaffa en defibrillator. I en större affär i Östnyland berättar en av kassorna att köpmannen har tagit initiativ i frågan.
– Vi anställda var först rädda för ansvaret, men nu har vi gått på kurser och lärt oss första hjälp, och att använda defibrillatorer, så nu skulle vi säkert kunna tänka oss att ha en tillgänglig här i närheten av kassorna.
Vid ett hjärtstopp handlar det om minuter om man ska hinna rädda patienten. Så många finländare som möjligt borde behärska återupplivning.
– Speciellt viktigt är det att det finns defibrillatorer på sådana platser som ligger långt bort från centrum och dit det tar lång tid för ambulans att nå fram, säger Ahlskog-Karhu.
– Vi kan ta vår skärgård som exempel. Det är mycket viktigt att det finns hjärtstartare på platser som större gästhamnar där det rör sig mycket folk på somrarna. När hösten kommer och båtarna tas upp ut sjön kan hjärtstartarna också flyttas bort.
Dockor med puls
Jerker Illman är återupplivningsansvarig läkare vid Borgå sjukhus. Varje år ser han till att hela sjukhusets personal, inte bara vårdpersonalen utan verkligen alla, har en möjlighet att uppdatera sina kunskaper i återupplivning.
– Vi har två utbildningsdagar på våren och två på hösten. För dem som de här tiderna inte passar finns det dessutom på varje avdelning skötare som har ansvar för att alla på avdelningen verkligen ska få sin årliga utbildning.
Man övar på dockor, dockor med puls som kan visa förmaksflimmer och rytmstörningar. Det finns ännu mer naturtrogna dockor, som kan bli blå av syrebrist, som svettas och rosslar.
– Dagens defibrillatorer analyserar ofta själva patientens problem och ger den rätta behandlingen, säger Illman. Det gäller bara att koppla fast de två självhäftande elektroderna på rätt plats på patientens kropp. Den ena till höger uppe på bröstkorgen och den andra till vänster litet lägre ner på sidan, så att hjärtat blir i mitten.
Numera är det nämligen sällsynt med de defibrillatorer som ofta ännu kan ses åtminstone i sjukhusserier på teve, två små strykjärnsliknande tingestar som vårdaren trycker mot patientens bröstkorg.
– Vi strävar efter att hela sjukhuset skulle använda samma modell, så alla har övat med samma hjärtstartare som sedan används i verkliga situationer, säger Marian Ahlskog-Karhu. Ändå är det ju så att det hela tiden kommer nya modeller med nya funktioner.
Nödcentralen ger råd
När man blir vittne till ett hjärtstillstillestånd är det alltid viktigt att komma ihåg att först ringa 112.
– Nödcentralen ger goda råd, också om hur man ska använda en hjärtstartare om en sådan finns i närheten, säger Illman. De automatiska defibrillatorerna talar själva och ger råd, på finska, men det kan hända att man blir så stressad att det är svårt att hänga med. En del visar också med text på skärmen hur man ska förfara.
– För en amatörhjälpare är det viktigast att få i gång hjärtmassagen så fort som möjligt. Fundera inte på om patienten andas, utan börja genast trycka rytmiskt med båda händerna mot bröstkorgen så att den rör sig fem eller sex centimeter nedåt. Takten är etthundra till etthundratjugo tryck per minut. Uppehåll får man bara göra under de sekunder som defibrillatorn ger sin stöt.
– Svårast är det med patienter som lider av hypotermi, de borde få hjärtmassage i över en timme.
Vid Borgå sjukhus har man redan i över tio års tid haft en fungerande återupplivningsgrupp, något som är ovanligt för ett så litet sjukhus.
– Det var centralsjukhuset i Tammerfors som började och litet efter det satte vi ihop vårt eget team här i Borgå, säger Ahlskog-Karhu.
Patienter som måste återupplivas på sjukhuset är ofta redan från början i mycket dåligt skick.
– Men ute i staden eller på arbetsplatserna kan det hända att den som måste återupplivas har fått sin första hjärtinfarkt, säger Ahlskog-Karhu. Om hen då snabbt får hjälp, och inte får några men på grund av syrebrist, kan det hända att återhämtningen blir både snabb och effektiv. Det har hänt att återupplivade patienter har kunna springa maratonlopp efter konvalescenstiden.