Nyckeln till integrering är språket
Ett helt nytt liv i en helt ny stad i ett helt nytt land. Familjen Yagoub Arbab från Sudan har bott i stadsdelen Vårberga i Borgå sedan februari och håller på att få grepp om både språket, klimatet och kulturen här.
BORGÅ Två små pojkar öppnar dörren till lägenheten, hälsar snabbt och rusar tillbaka in i bostaden. Leken fortsätter tillsammans med de andra barnen i ett av sovrummen. I vardagsrummet sitter pappan i familjen, Yousif Yagoub, och dricker te tillsammans med Muhammed Nasser, som fungerar som tolk. Mamma Soad Arbab hälsar välkommen med minstingen Ismail, tre månader, i famnen.
Lägenheten ligger på andra våningen och familjen har kök, vardagsrum och tre sovrum till sitt förfogande. I hemmet finns det nödvändigaste, men ingenting extra. När man är på flykt är det inte mycket personliga saker eller prydnadsföremål som man bär med sig.
Familjen är kvotflyktingar från Sudan och kom till Borgå i februari. I Sudan har det varit krig nästan oavbrutet de senaste sextio åren. Trots totalt annorlunda förhållanden, klimat, språk och kultur är hela familjen lättad över att ha funnit en plats där de kan leva i fred.
– Vi är glada över att vara här. Men efter sju månader förstår jag ännu nästan ingenting. Vi får försändelser i postlådan, men vi förstår inte vad det står i breven, säger Yousif Yagoub.
Förstå omfattar både språk och kultur. För att familjen ska anpassa sig till livet här är språket ändå det viktigaste. Yagoub har studerat finska på Edupoli i ett par månader, och förstår redan ganska mycket. Nu är hans primära mål att lära sig tala språket ordentligt.
– När jag kan finska kan jag lära mig ett yrke, få ett jobb och försörja min familj.
Familjens barn går i skola och daghem och också de börjar få grepp om det främmande språket. Soad Arbab är ännu hemma med familjens baby.
– Jag ska också gå en språkkurs så fort som möjligt, säger hon.
Yousif Yagoub håller på att lära sig finska så att han kan lära sig ett jobb och försörja sin familj. Förutom språket försöker han greppa den främmande kultur som han och hans familj nu lever i.
Lång väg till Finland
Familjen kommer från Darfurområdet. För tio år sedan bröt de upp från sitt hem för att komma undan kriget. De flyttade inom hemlandet gång på gång innan Yagoub 2011 insåg att hans familj inte har en framtid i Sudan.
– Alla hus i utkanten av städerna var förstörda, det fanns död överallt, det gick inte att bo i Sudan. Jag vandrade genom öknen till Libyen. Där var det också krig. Sedan fortsatte jag till Egypten där FN har ett flyktingläger. Där tog man emot oss.
Hustrun och de då fem barnen följde efter och familjen ansökte om flyktingstatus och om uppehållstillstånd i ett annat land.
– Vi fick höra att vi får komma till Finland. I maj 2013 träffade vi två personer från Finland i flyktinglägret, och allt bestämdes. Sedan väntade vi nästan två år i tältbyn på att få flytta hit, säger Yagoub.
Familjens uppehållstillstånd är daterat i januari 2014, men det tog över ett år innan planet till Helsingfors lyfte från Kairo.
Att köa och vänta är något som både Arbab och Yagoub förknippar med Finland.
– Det var inget problem, säger Yagoub och slår ut med händerna. Vi vande oss vid att vänta i flyktinglägret. I det här landet får man köa överallt.
När familjen lämnade Sudan bakom sig lämnade både Arbab och Yagoub också sina föräldrar, syskon och sin släkt. Efter att de kom till Finland har de kunnat återuppta kontakten med en del av dem.
Språk och kultur
Soad Arbab och Yousif Yagoubhar sju barn. Lina är 14 år och äldst, och lilla Ismail som föddes i somras yngst. Yagoubs son från ett tidigare förhållande kom till Finland samtidigt, han bor i en egen lägenhet. Lubna är 12 år, Lima 10, Labib 8, Lutfi 6 och Luna 3 år. Lutfi och Luna går i daghem i Vårberga, de äldre barnen går i Peipon koulu, förutom Lina som börjat i Pääskytien koulu.
Via skolor och daghem kommer barnen i kontakt med finländska barn. Lubna har hunnit skaffa sig en hobby – hon spelar fotboll i Futura.
– Det är roligt. Vi tränar tre gånger i veckan. En av mina vänner som bor här i Vårberga spelar också fotboll, så vi har samma väg, säger hon.
I och med de bristfälliga kunskaperna i finska är det krävande speciellt för Arbab att knyta kontakter med finländare. Några direkt rasistiska påhopp har familjemedlemmarna inte råkat ut för.
– Alla människor är olika, men det har inte varit några problem. Folk pratar med mig, men jag förstår inte alltid dem och de förstår inte mig, säger Yagoub.
Han kan skratta åt språkförbistringen han just nu befinner sig i, den är övergående. Varje dag lär han sig mera finska och han jobbar hårt. Språket är framtiden.
Familjen Yagoub Arbab är muslimer.
– Vi kommer från en kultur där mannen är främst i familjen, sedan hustrun och sedan barnen. Här i Finland är barnen så fria. Jag är lite rädd för hur det blir med kulturskillnaderna. Vi vill hålla fast vid våra traditioner och föra dem vidare till våra barn, men är rädda för att det inte kommer att gå. Det är annorlunda här, säger Yagoub.
I den muslimska kulturen, som Yagoub känner den, lär mödrarna sina döttrar allt de behöver kunna för att ta hand om ett hem. Äldre flickor tar hand om sina yngre syskon, deltar i matlagningen och skötseln av hemmet.
– I arabkulturen har pappan ansvar för flickorna. När de gifter sig tar mannen över ansvaret. När barnen får lära sig att hjälpa till när de är små så går det vidare till följande generation. Jag är rädd för den dagen då någon ropar tillbaka att jag får laga mitt te själv när jag ber om en kopp, säger Yagoub.
Marianne Green fungerar som stödperson för familjen tillsammans med Muhammed Nasser. Engagemanget bygger på frivillighet fastän stödpersonerna får en slant för sitt arbete. En stödperson hjälper invandrare med det praktiska så att de kan integreras i samhället.
– Kulturkrocken är så stor att man egentligen inte kan förstå det. Man kan inte gå före invandrarna och visa dem hur de ska göra här, man måste gå bredvid dem och se hur de ser på saker för att kunna förstå, säger hon.
Allra svårast att anpassa sig till vårt samhälle har de arabiska männen.
– Mannen har varit van att styra och bestämma och nu är han beroende av andra, säger Green.
Praktiskt
Marianne Green är en länk till Borgåborna för familjen Yagoub Arbab. I början handlar mycket om rent praktiska saker som att översätta brev från myndigheterna och annan post, att följa med på besök hos läkare och till affären, att visa hur allting fungerar.
– I våras var Soad och de äldre flickorna med på en matlagningskurs som Multicultural association of Porvoo ordnade. Familjen lagar förstås sudanesisk mat men det är roligt att introducera finsk mat för dem.
Lina har som hemläxa i hushåll att lära sig laga köttfärssås. Det får hon hjälp av Green med. Marianne Green har också hjälpt familjen skaffa sådant som behövs i vardagen.
– De har nu två cyklar som de kan ta sig fram med. Det gör det lättare att komma ut bland folk.
Att vara stödperson är mycket givande.
– Som gammal lärare har jag ett inre behov av att handleda och hjälpa andra. Vi har det så bra här i Finland och jag vill gärna hjälpa dem som kommer hit för att få en trygg plats att leva på. Det känns bra när jag märker att familjen sakta börjar klara sig själv. Om man vågar slappna av och bekanta sig med invandrare märker man hur mycket de har att lära oss.
Så småningom, i takt med att familjemedlemmarna lär sig bättre finska, kan man lära känna varandra på riktigt.
– Vi håller på att bli riktigt goda vänner.