Livlig kurre stal Raijas hjärta
Den lilla lurviga bollen var så liten att den rymdes i hennes kupade hand. Nu har den vuxit i över fem veckor och väger redan 190 gram.
BORGÅ Vi går försiktigt in i Raija Rissanens sommarkök. Försiktigheten beror på att köket övertagits av Kurt, en liten, livlig ekorrunge som vi inte vill skrämma. Men han befinner sig tryggt i plastlådan där boet finns, och han har tydligen inget emot att få besök, för han tittar på oss med nyfikna ögon.
– Han är sällskapssjuk och han brukar helt tydligt vänta på mig på morgonen. Sen följer han efter, snusar, leker och håller sig nära mig. Jag har döpt honom till Kurt, för jag är säker på att det är en pojke.
Raija får lyfta upp Kurt och han gillar att bli struken över ryggen. Lite avvaktande är han när en främmande hand sträcks ut, men han är definitivt inte speciellt räddhågsen.
Kurt kom till Raija efter att hon hittat en död ekorre på gården. Då anade hon att det någonstans eventuellt finns små ekorrar som förlorat sin mor. Och mycket riktigt, nästa morgon hittade hon Kurt som då vägde 80 gram. Raija väger Kurt på en brevvåg genom att placera honom i en liten plastskål med hål. Så kvick är han att det inte går att hålla reda på vikten annars.
Specialmat
Det är inte första gången Raija tar sig an små ekorrar, Kurt är hennes tredje. Och för att få råd om hur Kurt skulle hållas vid liv har hon varit i kontinuerlig kontakt med experterna på Högholmen.
– De rekommenderade ersättningsmjölk för kattungar, så jag åkte runt i apoteken tills jag fick tag i den.
Kurt var så liten då han räddades att Raija fick lov att stiga upp två gånger per natt för att ge nappflaska. I den uppvärmda mjölken blandade hon äggula och matolja, allt i rätta proportioner.
– I början måste han ha fått för lite i sig för han tappade 20 gram. Men sen tog han sig och gick upp i vikt.
Nu är det inte nappflaskan som gäller längre. Kurt vill ha riktig ekorrmat och har börjat gnaga i sig av kottar som Raija plockar. Med febril fart gör han slut på en grankotte och det är helt tydligt att han inte låter sig störas av fotograf och andra besökare under sin kottsession.
– Det tar på krafterna att äta kotte för efteråt kryper han in i sin mössa och sover ett par timmar.
Vintern kommer
Raija har funderat mycket på hur det ska gå för Kurt då hon stänger sitt sommarhus och flyttar in till lägenheten i Haiko. Med två kattor och en hund går det inte för Kurt att flytta med, så vägarna måste skiljas. Kurt är tam och söker sig till människor och det är inte säkert att han kommer att anpassa sig till fullständig frihet.
– Jag har frågat om de inte kan ta honom till Högholmen, men de säger att där redan finns så många ekorrar. Men jag hoppas kunna beveka dem, Kurt skulle säkert ha det bra där bland turisterna.
Om Högholmen inte tar emot Kurt blir avskedet säkert riktigt svårt.
– Jag kommer nog att sakna Kurt, och alldeles säkert fäller jag en tår.
Kurt själv är inte alls medveten om kalla vintrar och alla faror som hotar. Han vippar glatt med sin fina svans, ögonen blänker av nyfikenhet och han kilar kvickt omkring i Raijas kök. Här inom fyra väggar finns alldeles tillräckligt med äventyr tillsvidare.
Kompisar och stor skog
Dagen efter vårt besök ringer Raija. Hon har igen talat med Högholmen och nu ser Kurts vinter plötsligt ljus ut.
– Jag får föra honom till Högholmen. De tyckte där att han behöver vänja sig vid andra ekorrar, att han behöver kompisar att leka med. Då de ser att han är tillräckligt stor så kommer de att föra honom och hans vänner till Sibbo storskog. Där finns stora granar med mycket kottar, berättar Raija lättad.
Hon säger att det blir bäst så här, men naturligtvis sörjer hon redan att hon måste avstå sin lilla vän.