Mildrid minns åren på Postbacken
För nästan exakt 43 år sedan skrev Fanny Ingelin under ett köpebrev där hon sålde sin stuga på Postbacken till Borgåbygdens ungdomsförbund. Hennes dotter Mildrid Lindén hittade mammas mattor vid ett besök den här veckan.
BORGÅ Fanny Ingelin var den sista bofasta invånaren på Postbacken. När hon kände att hon inte mer orkade bo kvar sålde hon sitt hus och lämnade kvar en del av sitt lösöre. Fannys hus, i dag Skomakarstugan, är en del av den helhet som numera är ett kulturhistoriskt viktigt minne för eftervärlden. Här kan besökare få uppleva hur man levde och bodde för länge sedan. Det äldsta huset på backen är byggt 1760.
Av Fannys nio barn är tre ännu i livet. Mildrid Lindén brukar besöka Postbacken varje sommar för att återuppliva minnena från förr. Här bodde hon från det att hon var tretton år gammal, 1942, och här delade hon också som nygift bostad med föräldrarna under några år.
– Vår äldsta dotter tillbringade sina första år här, hon var morfars ögonsten. När vi fick vår andra dotter flyttade vi ändå bort, det blev för trångt.
Postbackens garantiförenings ordförande Katarina Stolt och verksamhetsledaren Marit Björkbacka har bjudit in Mildrid Lindén för att tillsammans titta igenom Fannys stuga, för att leta rätt på de mattor som mamma Fanny själv har vävt, och för att få ta del av historier från förr.
– Det finns inte så mycket upptecknat om hur livet levdes förr här på Postbacken, säger Stolt. Nu är det absolut hög tid att samla in minnen och historier.
Snabbt fyr i spisen
Mildrid Lindén flyttade in på Postbacken för 73 år sedan, tillsammans med sina föräldrar och en syster, de andra syskonen var redan vuxna, några bröder var i kriget.
– Den första natten minns jag bra. Jag sov oroligt och vaknade mitt i natten. Vi hade inte varit med om sådant tidigare men det visade sig att det fanns vägglöss i huset. Mamma rengjorde väggarna med hett vatten och lut, senare fick de riva ut fyllningen för att få bort ohyran.
Huset blev ändå en kär plats och förblev i familjen Ingelins ägo i trettio år.
– Här är mammas diskbord och här är spisen. Den var bra att ha och värmde fort upp stugan. Taket var välisolerat, men det drog genom väggarna och kalla vintermorgnar kunde det vara bara fem grader inomhus. Då gällde det att snabbt få fyr i spisen. Så länge pappa levde var det han som gick upp och eldade och mamma kunde ligga kvar under det varma täcket.
– Pappa hade sin skomakeriverkstad där mittemot spisen. Där fanns en soffa där kunderna slog sig ner när de kom med sina skor som de ville få reparerade.
På den tiden bodde fyra familjer och fler ensamstående tanter i husen på Postbacken. El var draget till alla hus men med vattnet var det värre.
– Man försökte borra efter vatten på Postbacken många gånger, utan att lyckas. Vattnet fick vi bära från Nikus gård nedanför backen.
Alla kunde spinna
Mammas spinnrock står kvar i stugan.
– På den fick vi lära oss spinna, minns Mildrid Lindén. Mamma tyckte det var viktigt att vi alla kunde spinna, pojkarna också. Så det var bara att lära sig.
– På den spinnrocken har jag spunnit tråd som jag sedan vävde till ett sängtäcke till min brudkista. Vävstolen var så smal att jag fick väva i två längder och sy ihop på mitten. På den tiden, när jag gifte mig 1947, var det svåra tider efter kriget. Man måste ha licens för att få köpa lakan. Som nygift fick man köpa två lakan men det var inte lätt att hitta lakanstyg.
Då var det bra att ha goda kunskaper i handarbete och det hade man i huset Ingelin. Fanny Ingelin var en riktig mästare i handarbete.
– Hon spann, vävde, stickade, sydde och flätade halmarbeten. Halmarbetena var en inkomstkälla att dryga ut pensionen med. Den flätade halmen blev halmhattar men också bland annat tabletter.
– Jag kan också göra halmarbeten, men numera är det omöjligt att få tag på halm. Det ska vara råghalm, men ingen odlar råg nu för tiden.
Besöket fortsätter ut i boden där rena mattor ligger rullade. Här hittas mamma Fannys egna mattor, som hon själv har vävt. De mattorna kommer nu att läggas ut på golvet i Fannys stuga.