Vacker och viktig
Ängsmarkerna är inte bara vackra. De är också viktiga för att uppehålla biodiversiteten och bevara insekter och växter som inte kan överleva på annat håll.
ÖSTNYLAND Sommaren är en tid av blomsterprakt. Det är inte bara i trädgårdar man kan njuta av fröjden, också ängar och vägkanter kan vara praktfulla om än på ett mer anspråkslöst sätt. Lila, gula och vita blommor sticker upp ur allt det gröna.
– Det är viktigt att sköta om ängarna. De är väldigt artrika och en stor del av arterna är hotade, säger Heidi Lyytikäinen som är miljövårdssekreterare i Lovisa.
I och med att traditionell djurhushållning blir mer sällsynt minskar också ängarna.
– Oftast uppstår ju ängar så att människan har inverkat genom att slåtta höet eller använda området som betesmark, säger miljövårdschef Christel Kyttälä från Sibbo.
Enligt Ursula Immonen, verksamhetsledare vid Finlands naturskyddsförbunds avdelning i Nyland finns en bråkdel av ängarna kvar jämfört med situationen för några årtionden sedan.
– Det här är ett verkligt problem. Största delen av de utrotningshotade arterna i Finland hör hemma i kulturlandskap som ängar, säger Immonen.
För att ängarna inte ska växa igen behöver de mejas eller betas av djur, annars dukar de ettåriga ängsväxterna under i konkurrensen med aggressivare arter som växer sig höga och ger för mycket skugga. När djuren betar ger deras avföring näring och genom att trampa upp marken hjälper de frön att gro.
Jorden behöver vara ganska karg eller annars ogästvänlig, så den passar de tåliga ängsväxterna men inte andra. Blåklockan och tjärblomster, en violett blomma, är några av de vanligaste ängsblommorna.
Vädertåliga hornhuvud
Strandängarna på naturskyddsområdet i Ruskis är säkert de mest kända ängarna i Borgå. De brukar betas av fredliga höglandstjurar som ibland syns vid vägkanten. I år är Ruskis tomt och de två betesmarkerna på Svinö tjurarnas rike.
– Höglandskorna är lugna och vädertåliga och äter också grövre mat så de är perfekta för ändamålet. De växer långsamt och kan inte ta till vara mer energirik föda, säger Tommi Laakkonen som är skogsbruksingenjör vid Borgå stad.
Ruskis och Svinö ägs av staden och de unga höglandstjurarna hyrs in av lokala jordbrukare för att sköta om ängarna.
– Vi brukar ha boskap också på ängen i Maren mellan Borgbacken och ån, men vi får inte djur till alla ställen alla år. Den ängen är den mest värdefulla, en solgassig torräng med kulturväxter och vissa insekter som gillar dem, säger Laakkonen.
Ängen på Stora Borgbackens södra sida har antagligen använts sedan medeltiden, men också bildbevis från modernare tider finns. På ett fotografi från 1960-talet betar mjölkkor där.
Speciella strandängar
Betesmarkerna på Svinö gavs Borgå av hertig Karl för över 400 år sedan och har använts omväxlande som åkrar och som betesmark. På kommunens ängar i Hindhår och Illby betar får. På andra håll finns ängar som slås, antingen av naturvårdsorsaker eller bara för att landskapet ska se bättre ut.
Man får röra sig på kommunens ängar, men man ska förstås inte gå alltför hårt fram. Om höglandskorna är på kelsjukt humör går det bra att klappa dem genom stängslet, bara man aktar sig för elstötar.
En för trakten speciell ängstyp är havsstrandsängarna. De går oftast i en mörkgrön färgskala med toner av violetta blommor. Gräsväxten sandrör är vanlig.
– Där syns isens och havsvattnets inverkan. Växtligheten är helt annorlunda än på annat håll eftersom få växter tål saltvatten. Tång som förmultnar ger också marken helt speciella näringsämnen, säger Laakkonen.
Lite liknande växtlighet kan finnas vid vägkanter som saltas om vintrarna.
Enligt Laakkonen är havsstrandsängarna inte lika blomsterrika som andra ängar, men de finns som tunna remsor på nästan varje ö.
Lilla apollo
Då blommorna börjar slå ut flyttar insekterna in.
– Fjärilarna är de mest synliga och lättast att få syn på. De är beroende av blommande växter, säger Laakkonen.
Vissa fjärilssorter behöver särskilda växter. Deras kräsna larver godkänner bara vissa blad som föda.
Mnemosynefjärilen, eller lilla apollofjärilen som den också kallas, är vit med några svarta fläckar och inte att förväxla med den lite liknande kålfjärilen. Den är beroende av stor nunneört, en vallmoväxt med lila blommor.
Kulturlandskapsgruppen i Nyland sköter med talkokrafter om Forststyrelsens äng i Stensböle där man planterat ut mnemosynefjärilar.
– Antalet fjärilar ökar varje år, säger gruppens ordförande Tero Malinen.
Också Östra Nylands natur- och miljövårdsförening värnar om ängarna. Sanna Tarmi berättar att föreningen med talkokrafter sköter om två ängar vid Gammelbacka herrgård.
– Den 16 augusti är det dags för slåttertalko, påminner Tarmi.
Den 24 juni skrev Östnyland om den stora dödligheten bland bin de senaste åren. Man vet inte vad bidöden beror på, men sjukdomar, kemikalier och kvalster har föreslagits. Ängarna kan vara till hjälp men inte göra en så stor skillnad, de är små och relativt få.
– På ängarna använder vi inte bekämpningsmedel som annars kunde inverka på binas fortplantningsförmåga. Men då vädret har varit så dåligt i början av sommaren kan det nog finnas färre bin än annars, säger Laakkonen.
Behöver inventeras
Ängarna i Östra Nyland finns på mark som ägs och sköts av antingen kommunerna, jordbrukare, forststyrelsen eller naturföreningar.
Enligt Christel Kyttälä finns det en hel del ängsmarker i Sibbo.
– Till exempel i Hindsby finns det ängar där boskap går på bete. På Furuholmen, Fagerö och Estlotan i Sibbo finns havsstrandsängar som är naturskyddsområden.
Heidi Lyytikäinen säger att Lovisa har ängar som slås åtminstone vid södra Åsen och på Svartholm.
– Men de finaste ängarna finns i gamla Pernå.
Katja Raatikainen som är skyddsbiolog vid Forststyrelsen berättar att en inventering av kulturlandskapen gjordes senast på 1990-talet, och den börjar vara föråldrad vid det här laget. Det är alltså svårt att veta var de allra värdefullaste ängarna finns.
– Andra projekt tar upp tiden just nu, men på Miljöministeriet har det talats om att göra en ny inventering.
Egen äng
Jordbrukarna kan ansöka om EU-stöd för att sköta om ängar på sina marker. I fjol sökte jordbrukarna i trakten stöd för ganska små arealer naturbete och -äng: 42 hektar i Sibbo, 43 hektar i Lovisa och 140 hektar i Borgå. Siv-Ann Antell som är byråsekreterare på Landsbygdsförvaltningen i östra Nyland påminner ändå om att siffrorna inte berättar hela historien.
– Det finns många olika stödkategorier, och till exempel naturvårdsåkrar med vallväxter bidrar till att uppehålla biodiversitet på liknande sätt som naturängar.
Borgåjordbrukarna ansökte i fjol om stöd för 1 190 hektar av naturvårdsåkrar med vallväxter, alltså åkerväxter som blir djurfoder. En av skillnaderna mellan kategorierna är att man på naturvårdsåkrarna måste så ängsväxter bara två år i rad medan naturbeten och naturängar är långvarigare, 10 år och längre.
Vill man själv så en äng på sin bakgård så kan man köpa färdiga fröblandningar med ängsväxter.
– Men platsen måste vara karg, antingen torr eller med direkt solljus, annars klarar inte sig växter som blåklockan. Det är bra om jordmånen innehåller kalk, men man får inte vattna alltför mycket. Då blommorna är utblommade ska ängen slås och efter att man låtit växtresterna torka lite ska de krattas bort, annars gör de jordmånen alltför näringsrik, berättar Laakkonen.