Ingen fågel går honom omärkt förbi
Den här sommaren har varit en katastrof för sjöfåglarna. Ringmärkningsveteranen Bo-Göran Kumlander tar med ÖN på en tur till tre avlägsna fågelskär utanför Pellinge för att visa vad det beror på.
BORGÅ Morumshällarna, Storstenshällarna och Skarvgadden är målet för dagens expedition. Bo-Göran Kumlander lägger ut sin Buster L från kajen i Tirmo och vi svänger av i nordöstlig riktning längs med Sunisundet. Vi passerar färjan ungefär mitt i sundet, några fritidsbåtar med glada semesterfirare och en familj vitkindade gäss innan vi kör genom sundet mellan Rabbas och Sundön och fortsätter genom gyttret av öar och holmar på väg mot det öppna havet.
För en gångs skull har vi tur med vädret: meteorologen har lovat regn i nästan hela Södra Finland förutom vid kustremsan. I Tirmo var termometern på den för årstiden rätta sidan av tjugogradersstrecket men ju längre ut vi kommer desto svalare blir det. Havsvattnet är fortfarande bara 12–13 grader varmt och havsvinden kyl ner luften till ungefär 16 grader.
Utombordsmotorn på 50 hästkrafter får den lilla båten upp i en stadig marschtakt på ungefär tjugo knop utan större ansträngningar. Så det går bra att prata medan vi kör.
– Här vid Sandön brukar det vara massor av fritidsbåtar den här tiden på sommaren men nu är här knappt några alls. Men vädret har ju också varit sällsynt svalt, säger Kumlander där han sitter vid styrpulpeten.
Och som vi kommer att se är det inte bara båtfolket som fått sommaren förstörd av det kalla vädret.
Berg och gräs
När vi närmar oss Morumshällarna, ett par små skär vars enda växtlighet består av några tuvor gräs och gräslök, minskar Kumlander på gasen. Det räcker med att titta upp i luften på de skränande fåglarna för att inse att vi har kommit till en koloni med fisk- och silvertärnor. Men Kumlander blir märkbart glad när han får syn på ett par lite större fåglar.
– Det där är skräntärnor. De är betydligt större och har kraftigare näbb än fisk- och silvertärnorna. I Pellinge-området häckar endast tre par.
När vi tar oss i land via fören blandas den salta havslukten med den skarpa, något ammoniakaktiga lukten, av fågelavföring. Kumlander varnar för de hala klipporna.
– Vanligtvis brukar isarna gnida bort de hala algerna från klipporna men eftersom det inte blev några ordentliga isar förra vintern är bergen extra hala.
På skären får man ofta vara kreativ när man förtöjer båten, Kumlander har märkt att det nästan alltid går att hitta något ställe där man kan kila fast en förtöjningstross med en knop på ändan. Även här på Morumshällarna hittar han en lämplig bergsspricka.
Till Kumlanders ringmärkningsutrustning hör förutom ringarna som är trädda på plastslangar även en håv, ett par glasögon och en något urgröpt linjetång. Nu är vi redo att bekanta oss med skärets invånare.
Övergivna bon
Vi ser många fågelägg men ungarna är få. Kumlander säger att silvertärnan sällan bygger några egentliga bon utan lägger äggen direkt bland växtligheten på skäret. Sen får han syn på två ejderbon som ligger nära varandra.
– I det här ena boet ruvar honan fortfarande men man ser att det andra är övergivet. Äggen är alldeles blekta av solen. Inne i övergivna ägg bildas gas som luktar verkligt illa när äggen går sönder.
Kumlanders första "kund" blir en ungefär en och en halv vecka gammal fisktärnsunge. Den kurar alldeles stilla i en bergskräva medan den får en ring runt foten.
– Det är viktigt att tillsluta ringen ordentligt. Annars kan fågeln fastna till exempel i ett fisknät.
När det är möjligt ska man låta bli att lyfta upp fågelungar av små arter när man ringmärker dem.
– Fisk- och silvertärnornas ungar är så småväxta att de kan föras bort med strömmen om de blir rädda och springer ut i havet.
Många barn har fått höra att man inte får gå nära fågelungar eftersom de blir övergivna av honan när hon känner människolukt. Det här avfärdar Kumlander.
– Det är en urban legend. Fåglar har mycket dåligt luktsinne och ungarna blir inte övergivna. Men om de blir övergivna beror det på andra orsaker, till exempel att de blivit störda en lång tid så att föräldrarna inte kommit åt att mata och skydda dem.
Bo–Göran Kumlander ringmärker fåglar för Zoologiska museet vid Helsingfors universitet. Ringarna är således märkta med orden MUSEUM ZOOL HKI FINLAND.
– Sedan kommer en eller två bokstäver som anger ringstorleken och en serie med löpande siffror för att identifiera den enskilda fågeln. Det finns ringar i fler än tjugo storlekar för olika fågelarter. Förr användes bara aluminiumringar men nu för tiden märks sjöfåglar med ringar i rostfritt stål. Aluminiumringarna kan bli oläsliga när fåglarna rör sig på berg och stenar. Jag har själv sett ejdrar med alldeles blankslitna ringar och då är det ju ingen idé att ringmärka dem.
Det finns inget på ringarna som avslöjar att det är just Kumlander som ringmärkt fåglarna. Men hemma har han ett arkiv med alla nummerserier han använt. För ringmärkare är det en mycket viktig del av hobbyn att känna igen "sina egna" fåglar.
– Ungefär trettio av de fisktärnor jag ringmärkt har observerats i Sydafrika. Och en gång, för över tio år sen, fångade jag med nät vid mitt sommarställe på Rabbas en fisktärna som var ringmärkt i Sydafrika! Många fisktärnor har också observerats hela vägen längs kusterna ner till Sydafrika. Silvertärnan, som till utseende påminner mycket om fisktärnan, följer däremot en helt annan rutt söderut. Av mina ringmärkta silvertärnor har en fångats i mellersta Norge och tre stycken i norra Skottland. Därifrån har de antagligen fortsatt ut i Atlanten längre från kusterna och troligtvis ända till vattnen utanför Antarktis.
När vi kommer tillbaka till fastlandet ska Kumlander avge rapport till Zoologiska museet om vilka fåglar han ringmärkt.
– Jag anger ringens nummer, ringmärkningsdatum, fågelart, ålder och kön samt namn och koordinaterna till skäret och hur fågeln fångades. För åldersbestämmelsen skriver jag om fåglarna är årets unge eller äldre, könsbestämningen kan man inte göra på riktigt unga fågelungar, bara på äldre.
"Resans höjdpunkt"
Kumlander ringmärker inte bara fågelungar utan även vuxna när han får chansen.
plötsligt i nätmaskorna på Kumlanders håv och viftar häftigt med vingarna för att komma loss. Han tar till det beprövade knepet att vända fågeln på rygg och den lugnar sig nästan genast.
– Vad den har vackra, intensivt gula ögon, kommenterar han.
När viggen igen är fri får han syn på något mycket glädjande, två skräntärneungar, vars föräldrar vi tidigare såg flyga ovanför skäret. Kumlander bli eld och lågor.
– Skräntärnornas ungar är nästan lika stora som måsungar, alltså mycket större än fisk- och silvertärnornas. Inte har väl någon annan hunnit ringmärka dem, säger han och tittar på ungarnas ben.
Han ser inga tidigare ringar så han skrider till verket.
– Det här skulle vara resans höjdpunkt för vilken ringmärkare som helst, säger han.
Men glädjen över skräntärnorna dämpas av att han inte ser så många andra fågelungar. Allt är inte som det brukar på Morumshällarna.
– När jag var här i fjol vid ungefär samma tid kunde jag ringmärka tjugo ungar. Nu har vi sett bara fem. Den här sommaren har varit en katastrof för sjöfåglarna.
Men han vet också vad det beror på.
– Sommaren har hittills varit mycket kall och regnig. Den kombinationen gör att fågelungarna fryser ihjäl efter att de kläckts. Men till all lycka hinner tärnorna häcka en gång till om den första misslyckas i ett tidigt skede.
När Kumlander antecknat de ringmärkta fåglarna på en papperslapp är det dags att byta både skär och fågelart. Storstenshällarna är nämligen grå- och havstrutarnas domän.
Skarvstenen
Ett annat beskrivande namn för Storstenshällarna skulle vara Vitstenshällarna. Den stora stenen som gett skäret sitt namn är nämligen alldeles vit av skarvavföring.
– Om det regnade skulle lukten komma bättre fram.
I Pellingeområdet finns för tillfället inga storskarvskolonier men enstaka fåglar brukar använda stenen som utkiksplats.
– Vid Emsalö finns åtminstone två kolonier och det finns fler åt Lovisahållet. Kolonin som tidigare fanns här i Pellinge flyttade bort i fjol. Här bor ett havsörnspar i närheten och de lärde sig plocka skarvungar från boet. Storskarvarna försvarar inte sina unga.
Det finns också storskarvar som fått en ring runt foten av Kumlander men för några år sedan gav han upp.
– De bits och smutsar ner kläderna med illaluktande avföring. Tärnor är mycket fredligare, säger han och skrattar.
Han har ändå inget emot storskarvar och vill inte blanda sig i debatten om fågeln är en främmande art i Östersjön.
– Om det finns det ju två helt motsatta åsikter. Men faktum är att beståndet ökat kraftigt i Östersjöområdet de två senaste årtiondena. Och om de stannar längre tider på en holme tar växtligheten skada.
Fågelungarnas hårda liv
Även på Storstenshällarna har naturen gått hårt åt fågelungarna. Kumlander hittar bara tre ungar att märka när han går längs skärets stränder och letar i bergsspringor och vid grästuvor.
– Trutarna har sina bon längs med stränderna medan tärnorna häckar mer in mot mitten av skäret. Att leta efter fågelungar är lite som att leta efter svamp, man måste känna till var de olika arterna trivs.
Han hittar två trutungar som fått ett våldsamt slut, endast blodiga fjädrar och delar av skelettet återstår.
– Förutom havsörnar brukar även minkar ta fågelungar. Eftersom de här ungarna ligger mitt på berget så tror jag att det är en havsörn som varit framme, minken föredrar att äta på en mer skyddad plats. En annan viktig skillnad mellan dem är att där havsörnen bara dödar så många ungar som den orkar äta så löper minken amok på skären och dödar så många fågelungar den kommer åt. Sedan gömmer den kadavren under en sten där de ligger och ruttnar. Jag har sett att minkar kan simma till skär som ligger över två kilometer bort. Då får tassarna vifta ordentligt.
Bo-Göran Kumlanders stora kunskap om fåglar och natur är inte överraskande med tanke på att han ringmärkt fåglar under sju årtionden.
– Jag började med ringmärkning år 1957. Då var jag fjorton år och den första fågeln var en domherre. Nu för tiden måste man vara minst 18 år för att få ringmärka fåglar.
Kumlander får tacka sin gamla biologilärare Holger Ahlqvist på Nya svenska läroverket i Helsingfors för att han kom i gång med sin hobby.
– Han föreslog att vi skulle börja ringmärka fåglar. Vi var tre pojkar som började med det 1957 och två av dem har hoppat av vid det här laget.
Fram till i dag har Kumlander ringmärkt kring 120 000 fåglar. Och han har inte lagt av på takten.
– I fjol ringmärkte jag 3 006 fåglar vilket är rekordmånga för mig. Efter att jag gick i pension har jag haft mera tid för det här. Jag jobbade med revision och bokföring och jag har varvat ner sedan jag fyllde sextio så att jag jobbade på vintrarna och kunde ägna mig åt ringmärkning under somrarna.
Trassel i hoven
Storstenshällarna har inget mer att visa upp så vi vänder fören mot vårt sista resmål, Skarvgadden. Berget bildar en naturlig skyddad vik men Kumlander vet att det lönar sig att köra försiktigt.
– Nog har propellern tagit stryk några gånger så jag börjar ha en ganska bra bild av var stenarna finns.
På Skarvgadden får vi se att även en erfaren ringmärkare som Kumlander ibland kan råka i trångmål. En stursk vitkindad gåshanne har ingen lust att bli ringmärkt och trasslar in sig på allvar i håven när den försöker komma undan. Kumlander får kämpa i flera minuter för att skilja åt hov och fågel men lyckas till slut. Efter ringmärkningen springer gåsen iväg med ett mycket indignerat läte.
– Det här var ingen bra reklam för ringmärkningen, konstaterar han men tillägger att det är ytterst sällan en fågel trasslar in sig så här.
Han säger att det finns djurvänner som anser att man helt borde lämna fåglarna i fred och sluta med ringmärkningen.
– Men de är i minoritet. De flesta inser att man har vetenskaplig nytta av att kunna följa med fåglarna.
Han nämner som exempel att ringmärkningen gett en inblick i fåglarnas flyttrutter, ålder och ortstrohet.
– Vi vet till exempel att de äldsta måsarna kan bli över trettio år och att ejderpar oftast återvänder till samma bogrop år efter år. Många arters flygrutter har också utretts i detalj. Men till exempel var den svartvita flugsnapparen tillbringar vintern är fortfarande ett mysterium trots att över 600 000 fåglar ringmärkts. Den bästa gissningen är att de bor i trädtopparna i Centralafrikas djungler men det finns inga bevis.
Om Kumlander ännu kommer att vara aktiv när det här mysteriet klarnar vet ingen men ännu har han inga planer på att lägga av.
– Men visst vet jag att det kommer en dag när jag inte längre vågar hoppa omkring här på skären. Då får Zoologiska museet försöka hitta en ersättare som fortsätter arbetet här i Pellinge. Men det måste vara någon som har en båt, känner till området och viktigast av allt, en som har ett stort intresse för ringmärkning. Man får ingen ersättning för jobbet, till och med bensinen betalar jag själv.
Gott om ägg. Eftersom tärnornas första häckning misslyckades har många par lagt nya ägg. Vädret under den närmaste tiden avgör hur de nya ungarna klarar sig.