Alla nekar till vrakplundringen
Vrakplundringsrättegången inleddes på onsdagen. Det råder vitt skilda åsikter om vad som hände på fyrtio meters djup i vattnen utanför Borgå.
BORGÅ Åklagaren har en klar syn på händelserna som ledde till Finlands första vrakplundringsrättegång i modern tid.
Hon målar upp en bild där de fyra misstänkta männen vid fyra separata tillfällen dök fyrtio meter ner till vraket i havet utanför Borgå år 2011.
Vid de fyra tillfällena dök de i olika uppsättningar och aldrig alla fyra på en gång.
Väl där har männen, alla mellan trettio och fyrtio år gamla, stulit kulturhistoriskt värdefulla föremål. På listan finns allt från skålar till tallrikar, glas, muggar, keramik och flaskor.
För att bevisa att föremålen försvunnit har man videomaterial från området.
Vraket, som nu klassas som en fornlämning och som ligger nästan två sjömil från fyren på Kallbådagrund, ska ha sjunkit i slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet med hampa i lasten.
Fallets behandling inleddes i Östra Nylands tingsrätt på onsdagen och beräknas pågå till torsdag eftermiddag.
Alla nekar
De fyra männen nekar till allt, inklusive till att vraket alls sjunkit just då. Frågan är nämligen viktig när man avgör huruvida det ska klassas som fornminne och stölderna därför alls är stölder.
Fallet är speciellt eftersom det är det första vrakplundringsfallet i modern tid i Finland, om inte i hela Östersjöområdet.
Alla fyra är erfarna dykare. En av männen deltog i räddningsaktionen där man bärgade de två omkomna dykarnas kroppar från den norska grottan på över hundra meters djup 2014.
Han beskrivs också av sin jurist som en dykare som ofta samarbetar med Museiverket för att identifiera vrak.
Bara en av männen, som vi kan kalla trettioåttaåringen, erkänner ens något, och då bara snatteri i samband med det första besöket vid vraket. Då säger han sig ha plockat med sig skärvor utan att veta att det var fråga om ett fornminne.
– Jag satte ett par skärvor i fickan för att kunna kolla om de ger några ledtrådar om hur gammalt fartyget är. De visade sig vara värdelösa, säger han i tingsrätten.
Också Museiverkets tjänsteman har svårt att minnas hur vraket faktiskt hade klassats på nättjänsten just då. Hon har minnesbilder av att det ska ha pekats ut som ett möjligt fornminne.
En stor del av rättegången gick också ut på att redas ut huruvida vraket faktiskt är så gammalt. Försvaret påpekar bland annat att masterna ännu var intakta 2011.
Museiverket, som är målsägande i fallet, hänvisar å sin sida till sakkunskap och att man sett ritningar på vraket och att det liknar fartyg av just den åldersklassen.
Vittnesmål och förundersökning
Det är kring trettioåttaåringen som historien började nystas upp. Åklagaren bygger mycket av sin bevisföring på det vittnesmål som han gav i samband med förhören i april 2013. Då medgav han att han dykt vid vraket, och att han dessutom gjort det med de tre andra männen.
I sitt eget vittnesmål i tingsrätten talar han också om hur han som pressad och stressad efter flera dagars förhör till sist bara sade "jaja" för att få komma hem.
Han minns inte själv vad han sagt, men han berättar om hur polisen före det tog sig in i familjens hem i husrannsakan, en av dem med pistolen dragen högt vrålande "poliisi!".
Då hittade man inget annat än några krukor köpta i Turkiet.
Därefter satte han häktad för förhör i Borgå i tre dagar.
Åklagaren hänvisar också till den plastpåse som vittnen hittade på bottnet vid vraket år 2011, en sorts luftfylld bärpåse med vilken man lyfter upp saker från havsbottnen.
Det var en dykare från dykarklubben Murena som hittade påsen en dag i juni. Trettioåttaåringen råkade då träffa dykarklubben vid den sista utfärden till vraket tillsammans med en av de andra åtalade männen. Han såg att någon hade plockat upp påsen och höll den i handen.
– Jag ropade att den är min. Så han gav den. Sedan pratade vi lite, säger trettioåttaåringen.
För ett ankare
Enligt åklagaren ska påsen ha använts för att stjäla föremålen.
Försvaret hävdar ändå att man använde den för att lyfta upp ett ankare som en ur gruppen slängde i havet utan att knyta linan. Påsen lämnades kvar när trettioåttaåringen fick problem med sin dykarutrustning och snabbt måste komma till ytan.
– Gasblandningens elektronik gick sönder. På här stora djup är det livsviktigt att blandningen är rätt. Och när elektroniken inte fungerade så måste jag göra det manuellt. Och det kräver båda händerna. Jag steg fort, utan att tryckutjämna, berättar trettioåttaåringen i sitt vittnesmål på tingsrätten.
Han säger också att en likadan påse inte ens skulle användas för porslin eftersom porslinet skulle gå sönder utan tryckutjämning.
Mannens jurist påpekar också att det dessutom finns en hel del andra som besökt vraket.
– Det är klart att min klient dök vid vraket, liksom hans vänner. Vraken går att hitta på internet, och är populära dykmål.
Dålig förundersökning?
Försvaret kritiserar också förundersökningen som enligt dem blivit gjord av personer som inte förstår sig på dykning, och som baserat sina slutsatser på information som civilpersoner bidragit med.
Det var via en dykargrupp som undersöker vrak som fallet kom till polisens kännedom, en sorts privat "detektivgrupp". Det var också dykargruppen som bidrog med information till polisens förundersökning via informella förhör med olika vittnen.
– Ingen har ifrågasatt hur korrekt informationen är. Undersökningen hade ett visst mål och syfte från början. Man utgick ifrån att vissa fakta stämmer, säger trettioåttaåringens jurist.
Åklagaren ser å sin sida inget konstigt i att privatpersoner bidrar med information till polisens undersökning.
– Det händer ofta. I det här fallet är det särskilt viktigt eftersom brott av det här slaget är otroligt svåra att reda ut.
Åklagaren yrkar mellan femtio och åttio dagsböter och att männen förlorar det de tjänat på brottet. För det har Museiverket räknat med ett värde 300 euro för varje enskilt föremål. Totalt landar det på 6 600 euro, där trettioåttaåringen står för omkring halva summan.
Det är ännu inte klart när domen faller.