Väg tillbaka - eller andningspaus
Att enbart vara alkoholist blir allt ovanligare. De flesta som kommer till vårdhemmet Syväpuro är blandmissbrukare. På landsbygden får de ro.
LILJENDAL Det är tyst och stillsamt på vårdhemmet Syväpuro i Mickelspiltom. Kontrasten är märkbar jämfört med livserfarenheterna som klienterna bär på. På vårdhemmet bor alkoholister och missbrukare, de kommer från en våldsam bakgrund med längre och kortare fängelsevistelser.
På Syväpuro får klienterna skapa rutiner i vardagen. Fixa i trädgården, laga mat, diska och tvätta sina kläder. Klienterna bor i egna rum, och det finns gemensamma sällskapsrum för den som vill umgås.
I matsalen dricker Timo och Mika en kopp kaffe.
– Mitt råd är att inte fly undan problemen, utan möta dem. Om jag kunde resa tillbaka i tiden skulle jag göra det. Nu, med facit i hand, vet jag att de enkla besluten inte är de rätta, säger Timo.
Han var ung, under 20 år, när han hamnade i fel sällskap.
I fängelset kom han i kontakt med droger. Med hjälp av missbruket blev vardagen uthärdlig. Allt dög, alkohol, medicin, amfetamin. Han levde i en brutal värld. De flesta av hans bekanta dog, två gånger har han själv fått akut vård i samband med en överdos.
I något skede fick Timo nog. Drogerna hjälpte inte längre och gav honom inte längre den kick han behövde.
Nu har han bott tre år på vårdhemmet Syväpuro. Tystnaden och den isolerade vistelsen på landsbygden har fått honom att möta sina inre demoner.
– Jag kan inte vistas här för evigt. Problemet är att stödbostaden jag köar till i Helsingfors är ett boende där droger tillåts. Frågan lyder hur man står emot när grannarna missbrukar.
Att han erbjuds ett stödboende där det missbrukas grundar sig på programmet Bostad först. Programmet går ut på att en bostad är en mänsklig rättighet. Att få bo i ett eget hem är också en viktig del av behandlingen.
Farlig likgiltighet
Mika har det bättre ställt. Han kommer att få en bostad i ett vårdhem där droger och alkohol inte är tillåtna.
Mika växte upp i ett hem där alkoholen alltid var närvarande. När det var fest firade man ordentligt och tog sig en rejäl fylla.
Suget efter alkohol fanns där från början, från allra första gångerna Mika testade alkohol.
Man blir inte alkoholist över en natt. Sjukdomen kommer sakta smygande.
– Jag hade en fin bostad och ett bra arbete men blev likgiltig för omvärlden. Trots att jag förlorade jobbet på grund av drickandet brydde jag mig inte, tankarna kretsade bara kring alkohol. Jag lider även av depression och ångest så spriten underlättade livet en stund.
Vid en ålder på 29 år var han första gången inne för avgiftning. Efter att i flera års tid ha levt i ett kaos blev Mika nykter. I sju års tid lekte livet. Han studerade, tog en yrkeshögskoleexamen, och fick ett jobb inom branschen.
Allt oftare återvände tankarna till alkoholen. Han ville smaka, testa om det går att dricka måttligt.
– Jag misslyckades och blev alkoholist igen. Det är två veckors väntetid för att få vård. Det är en alldeles för lång tid. Nu tar jag en dag i sänder. Jag kan inte koncentrera mig på någonting, som naturen omkring mig eller att läsa.
Han önskar att samhället i ett tidigt skede reagerade när folk är på väg att tappa greppet om vardagen. En obetald hyra är en varningssignal. Redan då borde socialvården kolla upp läget. Det skulle spara pengar och förhindra mänskliga tragedier.
Friden fanns på landet
Utomhus, på gårdsplanen, sköter klienterna vardagssysslorna. Fem katter, två hundar och två shetlandsponnyer erbjuder behövlig närhet.
Meningen med vistelsen på Syväpuro är att missbrukande stadsbor ska finna lugnet på landet. Man stannar i månader eller i år, beroende på hur lång tid det tar att komma över missbruket.
Närheten till naturen har påverkat Jarmo. Han har bott på Syväpuro sedan december. Jarmo jobbade i en bransch där alkoholen alltid var närvarande.
– Men det var mitt eget val, det var jag som tillät alkoholen ta överhand. När jag flyttade från huvudstadsregionen till Syväpuro var jag alltid rastlös.
Nu ska han kontakta Folkpensionsanstalten för att diskutera eventuell pensionering och sköta pappersexercisen.
– Jag följer med naturen, tar promenader, kollar flyttfåglarna, ser på stjärnhimlen och njuter av tystnaden. Här på landsbygden har jag fått ro.
Våga säga nej
Vårdhemmet Syväpuro var på fallrepet för några år sedan då grundaren Mauri Poikeljärvi saknade behövlig kompetens för att driva verksamheten.
Chefen för klientarbetet, Sanna Schmandt, har den dubbelexamen som Helsingfors stad förutsätter. Hon och hennes man Tommi Stenberg fortsatte verksamheten efter att Mauri Poikeljärvi gått i pension.
Vårdhemmet är nyrenoverat för att fylla de nya krav som ställs på boendemiljön. Verksamheten fortsätter till 2017 då Helsingfors beslutar ifall ett nytt kontrakt tecknas.
Sanna Schmandt säger att invånarna på Syväpuro kommer på eget initiativ. Ofta är de helt ensamma, anhöriga har övergivit dem för länge sedan.
– Alkoholisterna blir allt färre. Nu för tiden är alkoholisterna vanligtvis äldre män. De flesta yngre är blandmissbrukare. Ingen på Syväpuro beter sig aggressivt, plus att det här är ett drogfritt boende.
Ungefär 25 procent av inneboendena lyckas reda upp sitt liv. För majoriteten tar missbruket överhand eller så ger man upp i väntan på en egen bostad.
Att återfallsprocenten är stor gör inte Sanna Schmandt nedstämd. Den drabbade har i varje fall fått andrum och kroppen en chans att återhämta sig. Dessutom sparas samhällets resurser. I Helsingfors skulle klienterna sysselsätta polisen.
Hon är oroad över att tröskeln att testa droger har blivit lägre. Att ta droger verkar mer accepterat än förut.
– Man tar till droger för att fly undan ångesten och grupptrycket är enormt, speciellt bland unga. Jag hoppas att alla som blir erbjudna alkohol och droger värdesätter sig själv och vågar säga nej.