Bo Haglund utforskar livet via detaljer
Bo Haglund visste redan i ett tidigt skede att han ville bli bildkonstnär. Vägen dit har kantats av jobb som scenograf, illustratör och textildesigner för Marimekko.
HELSINGFORS I Bo Haglunds ateljé i Finlands ateljéförbund i Vallgård råder ett tillfälligt kaos. Mitt på golvet står en köksskåpsstomme som rört till det vanligtvis väl organiserade rummet. Konstnärens viktigaste arbetsredskap gouachefärgerna och tuschpennorna har fått ge rum åt burkar med möbelfärg och grova penslar. Haglund suckar över oordningen, plockar undan allehanda tillbehör från golvet och förklarar att han inte haft hjärta att göra sig av med köksskåpen från 1950-talet.
– De är av prima virke och behöver bara litet målarfärg för att bli fina igen. Dessutom gillar jag retrostilen, säger han.
Under de senaste tio åren har Haglund haft sin ateljé i Vallgård. Han stortrivs och vägen till arbetsplatsen från hemmet i Östersundom är lagom kort. I den väl tilltagna ateljén med högt i tak har han kunnat förverkliga sin dröm; att skapa bildkonst på sina egna premisser.
– Visst är det roligt att göra illustrationsprojekt och avsikten är heller inte att sluta illustrera. Men jag har alltid strävat efter att vara ärlig mot mig själv och ända sedan jag gick ut Konsthögskolan har jag drömt om att bli bildkonstnär och få producera eget material utan beställare.
Vägen till att bli bildkonstnär har ändå varit lång och om liknelsen tillåts, mycket lik flera av Haglunds verk där myriader av stigar och figurer ofta bildar en hel liten värld, inte sällan med ett samhälleligt eller politiskt budskap. Intresset för detaljer har följt Haglund karriären igenom och kännetecknar också hans sätt att formulera sig verbalt.
– Jag tycker om att förlora mig själv i en målning, det är väldigt meditativt. Jag har också svårt att språkligt formulera mig kort. Jag får ofta gå många stigar innan jag kommer till saken.
Tecknade Kullervo
Haglund som är född och uppvuxen i Borgå visste i ett tidigt skede att han ville bli konstnär. Familjen bodde i Illby och pappan var jord- och skogsbrukare. Men några föresatser att gå i pappans fotspår hade Bo Haglund aldrig. Han älskade att teckna redan som barn och de konstnärliga ambitionerna stöddes helhjärtat av såväl föräldrarna som lärarna i skolan.
– Det fanns inte så mycket annat att göra i Illby och jag hade inte så många kompisar där heller. I början på 1970-talet deltog jag i en teckningstävling som Borgåbladet ordnade. Man skulle rita en påskhäxa och jag skickade in tjugo olika teckningar. Tidningen publicerade hälften av dem, det var väldigt uppmuntrande för en nioåring.
Så fort Haglund fyllt 18 år flyttade han till Helsingfors och började studera konstfostran och senare scenografi. På 1990-talet arbetade han som scenograf för teater-, teve- och filmproduktioner och gjorde textildesign för Marimekko. Haglund har också gjort sig ett namn som serietecknare med figurer som Stubbhuvu och Bertil Gata.
Haglunds skicklighet som illustratör har uppmärksammats på olika håll, senast i fjol då chefen för Nationaloperan Lilli Paasikivi tog kontakt och undrade om Haglund kunde hjälpa till i marknadsföringen av storsatsningen Kullervo, en balett baserad på Jean Sibelius symfoni med samma namn. Baletten hade premiär i början av året.
– Man ville hitta på ett nytt sätt att marknadsföra Kullervo och göra den lättare för publiken att ta till sig. Det var ett väldigt roligt projekt att göra, säger Haglund.
Operachefens samtal resulterade i en drygt två minuter långt videoklipp där Haglund detaljerat och seriefigurlikt illustrerar Kullervos berättelse samtidigt som en berättarröst refererar Kalevalahjältens tragiska öde. Det korta videoklippet avslöjar inte att ritsessionen inför kameran tog åtta timmar i anspråk och täckte ett tre gånger tre meter stort papper samt föregicks av två veckor av intensivt skissande.
Tecknande har satt sin prägel på Haglunds arbete som bildkonstnär men han har också funnit nya sätt att uttrycka sig. I vintras gjorde han en installation som innehöll landskapsmålningar, trädstammar, videomaterial och en dimmaskin i Galleri Jangva i Helsingfors. Det bärande temat var skogen.
– Jag ville utforska myten om skogen. I min barndom var skogen en magisk plats för mig, för min far var den en utkomstkälla. Den idealiserade bilden av skogen som jag hade som barn stod i kontrast till dagens värdediskussioner. Jag började komponera stora landskap med skogar, stigar och omkring irrande människor. Samtidigt samlade jag textfragment tagna ur Facebook och infogade dem i målningarna för att bryta illusionen av en estetisk helhet. På sätt och vis blev landskapen rätt ställningstagande och politiska.
Egen väg
Bo Haglunds mångsidighet som konstnär och förmåga att förnya sig har gjort att han kunnat livnära sig på sin konst. Att vara virtuellt synlig har blivit allt viktigare och Haglund har medvetet satsat på sina hemsidor. Där kan besökaren bekanta sig med alla hans utställningar och via videomaterial uppleva utställningarna som om hen var på plats i respektive galleri.
– Det är väldigt få konstnärer som lever på försäljningen av sina verk. Jag är lyckligt lottad som med åren fått stipendier för mitt arbete. Men man måste också kunna ta stryk. För det kan komma tider då ingen skriver om ens utställningar och ingen köper ens verk. Då gäller det att krypa tillbaka till ateljén och tänka att "nästa gång"!
Det som driver Haglund i arbetet är förutom en passion för bildkonsten även känslan av att konstnärsyrket är ett kall. För Haglund har det varit viktigt att hitta en egen väg, en väg som inte liknar någon annans.
– Det är kanske inte rätt att kalla mig en landskapsmålare och jag har inte heller begränsat mig till någon specifik –ism. Jag letar efter ett trovärdigt sätt att jobba med konst och hoppas att mina arbeten inte avslöjar allt på samma gång utan bibehåller sin hemlighet.