Kråkö sandgrop sjuder av liv
Den lilla åkergrodan sätter stopp för Rudus miljonbusiness i Kråkö sandgrop. Därför försöker en biolog skapa ett nytt hem som ska locka grodan.
BORGÅ Jarmo Saarikivi har ögon som en falk. Eller så verkar det åtminstone.
Mitt i en mening avbryter han sig och pekar på en stenbumling bland tusen andra.
– Titta! Där ligger en huggorm.
Efter några sekunders plirande visar det sig vara sant.
Några steg senare pekar han mot roten av ett knaggligt träd. Där ligger en snok. Den väser och visar tungan för att känna doften av inkräktaren.
Så ytterligare en huggorm, och några snokar. Någon är hona, någon är hane.
För vem som helst annan hade de slingrande djuren förblivit osynliga, kamouflerade i Kråkö sandgrops omgivningar. För Saarikivi är det bara en dag på jobbet.
– Nå, jag är yrkesmänniska. Och så känner man det i skinnet.
Han för händerna till midjehöjd.
– Märker du att här nere är lite varmare? Då trivs också ormarna.
Skyddad groda
För Saarikivi är ormar det mest fascinerande som finns. Han medger med en suck att det är synd att vi bara har tre ormarter i Finland.
Men det är inte ormar som Saarikivi letar efter den här gången, det är grodor. Särskilt åkergrodan.
Rudus, som äger marktäkten, vill öppna den igen i något skede. Problemet är att grodan är ett skyddat djur i samma klass som flygekorren, och att den trivs i sandgropen precis lika bra som ormarna.
Så länge grodan trivs så blir det inget sandtag, och därför ska Saarikivi skapa ett nytt hem för djuren tillsammans med Rudus.
– Grodor är missförstådda. Få vet hur de lever och hurdana djur de är. Dessutom är de vackra. Men jag misstänker att jag är i minoritet med den åsikten.
Grodorna i centrum
Naturen tog så småningom över efter att sandtaget lämnades för ett fyrtiotal år sedan. Några odlade träd försöker tappert överleva, men det försöket var egentligen onödigt.
Resultatet är en biotop där ormarna och grodorna trivs ypperligt.
Orsaken står att finna i hur området är omformat av människan. Här finns väldigt lite vegetation, samtidigt som det finns höga sandväggar, vilket skapar en kittel. Det betyder att här är varmt och torrt, samtidigt som här finns vattenpölar där grodorna kan lägga rom.
Det är här som Saarikivi kommer in. Tillsammans med Rudus och en handfull andra sakkunniga gör man ett försök att skapa ett nytt hem för åkergrodan lite längre bort från dess nuvarande hemvist.
I praktiken handlar det om att bygga en spegelbild av grodans egentliga parningspöl. Resultatet är två artificiella pölar med det som grodan vill ha. Förhoppningsvis är de sedan tillräckligt lockande för att grodan ska vilja flytta.
– Den ska vara tillräckligt djup så att grodan kan övervintra. Där ska finnas branta stränder och långgrunda stränder. Det är i det långgrunda strandvattnet som grodan lägger sina ägg, säger Saarikivi.
Just nu är han inte särskilt hoppfull. Efter två år har de dyrbara grodorna inte tänt på sina nya hem. De stannar envist kvar i pölen som hindrar Rudus från att börja använda sandgropen igen.
Konsultjobb för Rudus
Saarikivi, som är biolog på Helsingfors universitet och jobbar som konsult för Rudus, skulle ändå inte säga att grodan hindrar företaget. Bolaget har enligt honom insett värdet i områdets unika natur, och med grodprojektet gör man sitt för att skapa goda omständigheter för den skyddade, men i Finland ganska vanliga, arten.
– I och för sig tror jag att det kom som en överraskning för dem att naturen här är så värdefull.
Den första av de två pölarna visar fortfarande det som man vetat: åkergrodan vill ogärna flytta. Och ändå har man gjort allt för att den ska trivas: här finns en jättelik stenhög, stränder som är olika branta och lite växtlighet. Men hit har bara vanliga grodor hittat.
Vid den andra pölen väcks plötsligt Saarikivis intresse. Han lyser upp, och hämtar en liten pinne för att peta på en grön och slemmig klump som ligger just under ytan.
– Det är åkergrodor! Det här är verkligt goda nyheter!
Så här gröna ska de visserligen inte vara. Sjögräs har klibbat sig fast i rommen. Dessutom är det lite fel pöl: av de två man byggde hade han inte räknat med att just den här skulle locka.
Men här finns de, flera tusen i en enda klump. Styrkan ligger i mängden. Med så många borde åtminstone några överleva.
– Här finns också fisk, så därför är det inte så bra. Men ändå! De har hittat platsen.
Saarikivi springer runt pölen och lägger sig på mage på stenstranden. Han hittar en till samling.
– Det här är fantasiska nyheter! På Rudus kommer man att glädjas.
Tillstånd och planering
Exakt när Rudus börjar ta sand igen är inte säkert. Det dröjer antagligen flera år, inte minst eftersom det beräknas ta ungefär så lång tid innan åkergrodorna har flyttat.
Därefter kommer ännu en lång process med miljötillstånd och planering.
Att Saarikivi är biolog och med det här konsultjobbet hjälper grusföretaget att börja gräva i den känsliga miljön igen, är inte så jobbigt som man kunde tänka sig.
Han påpekar att risken för ett nytt grävande också väckt oro bland ortsbefolkningen. När grusbilarna kommer, så kommer också den tunga trafiken på de smala vägarna. Samtidigt förvandlas den populära badstranden till en vrålande arbetsplats full med tungt maskineri och stenkrossar.
Saarikivi påpekar ändå att betong alltid behövs. Arbetena kommer också att föra med sig goda vägar och hållbara broar.
– På Rudus är man inte ond. Man förstår sig på miljövärden. Om företaget inte grävde här, där infrastrukturen redan finns, så skulle det börja någon annanstans. Och om jag som biolog kan hjälpa åkergrodan att må bättre så har jag gjort ett bra jobb.