Friska hus blev en bristvara
Konstruktions- och byggfel ger upphov till fuktskador, mögel och mikrober. Tak rasar in för att de är felkonstruerade. Husgrunder sätter sig. Vems är ansvaret?
BORGÅ Nybyggen och nyrenoverade hus drabbas av olika slag av problem. Det droppar vatten från hålplattorna, man använder fuktigt byggmaterial och ibland material som inte håller måtten.
Medan hus som byggdes för hundra år sedan kan stå kvar i hundra år till har många byggnader från 1970-talet nu nått vägs ände och måste rivas.
I hus som har renoverats kan det visa sig att man har byggt in bomber, som i Konstfabriken i Borgå där man nu får riva bort en del av taket eftersom man i saneringsskedet inte insåg att de sparade konstruktionerna var fuktskadade.
Många av byggproblemen och byggfelen beror på direkta felbedömningar. Knappast insåg någon vid byggbolaget Hartela att de sparade takkonstruktionerna i Konstfabriken skulle ställa till med inneluftproblem så gott som omedelbart. Det blir mycket dyrare att riva upp och sanera än det skulle ha varit att ta itu med problemet vid den stora grundsaneringen och tillbyggnaden. Eftersom inneluftproblemen kunde konstateras före den två år långa garantitiden gick ut är det Hartela som står för reparationskostnaderna.
En del av byggfelen kan också bero på att byggbolagen pressas att bygga billigt och snabbt. Dessutom leder systemet med underleverantörer och underleverantörernas underleverantörer till att ansvarsfrågan blir hängande i luften.
Livscykelprojektens livslängd
Niklas Grönroos är snickare och verksamhetsledare vid Traditionscentrum Kuggom. Han ser på dagens byggande genom de glasögon som en lång erfarenhet av traditionellt byggande och traditionella byggnader ger.
– Tyvärr är jag av den åsikten att vi i Finland inte mera klarar av att bygga nya friska hus som håller i många tiotals år. Jag tror att kunskapen finns, men det är pengen som styr och i och med det är det brådskan som tar över framför kvaliteten.
– När man talar med yrkesmänniskor och frågar hur de bygger i sitt eget hus så inser man att kunskapen finns.
Niklas Grönroos tar Johannahemmet i Borgå som ett exempel på dåligt byggande. Servicehemmet stod inflyttningsklart i januari 2014 men två av rummen måste hållas stängda och oanvända under de första månaderna på grund av problem med fukt i konstruktionerna.
– Och hur är det med alla de livscykelprojekt som är aktuella i Borgå, bygger man dem så att de ska hålla i 25 år eller för en längre tid? Det är omöjligt att se in i väggarna och kontrollera hur man har gjort.
Till saken hör att livscykelhusen är i företagens ägo i just 20 till 25 år och under den tiden betalar kommunen hyra. Efter det måste kommunen lösa in husen till ett pris som motsvarar 60 procent av investeringskostnaderna.
Nu frågar Niklas Grönroos om staden har någon garanti för att husen kommer att kunna användas ännu i flera tiotal år efter hyresperiodens slut.
– Efter andra världskriget byggdes hus där man räknade med en livstid på 50 år. Sedan krympte den förväntade livslängden till 30 år. Nu renoverar man hus som redan nått slutet av sin livstid.
Grönroos tror inte mycket på strängare övervakning eller nya regler.
– Det är en attitydfråga. Man måste komma ifrån kvartalstänkandet när det gäller byggnader. I stället borde man satsa på att bygga bra. Titta tjugo år bakåt på de hus som byggdes då och på vilka reparationer och renoveringar har man fått göra. Alla kostnader borde räknas in i investeringskostnaderna.
Våta klabbar i plastpåse
Bland Borgå stads saneringsobjekt finns Keskuskoulu där problemet är ganska likt det i Konstfabriken. Uppe på vinden i skolans B-byggnad finns ett 40 centimeter tjockt lager sågspån som har blivit fuktskadat och där mikroberna trivs. Eftersom man har bedömt att det blir alltför dyrt att suga ut spånorna kapslar man i stället in dem.
– Man skyller ofta på det organiska materialet, som sågspånor, vid fuktskador, säger Niklas Grönroos. Men titta på vedklabbar som ligger ute. De blir våta och de torkar, ett organiskt material fungerar av sig själv. Men pröva på att sätta in de våta klabbarna i en plastpåse. Det är samma sak med organisk fyllning som stängs in.
– Teoretiskt kan det vara rätt att täta, det är bara det att ingenting någonsin blir riktigt tätt. Metoden med inkapsling kan liknas vid att man försöker bota snuva genom att lägga tejp på näsborrarna.
Ett problem är de många nya byggmaterialen som dyker upp på marknaden, ofta otestade.
– Ingen vet hur det går när man kombinerar de nya materialen med de gamla, säger Grönroos. Vissa material försvinner från marknaden efter en tid, de har inte hållit måttet. Ändå har de använts vid en del byggen och kan kanske ställa till med problem i framtiden.
– Säljargumenten för en del material är oftast att de är lätta att använda och att arbetet går snabbt. I stället saknas alla uppgifter om de också är hållbara och hälsosamma. Slutresultatet är tydligen inte viktigt.
Marknaden domineras av de stora märkena, som kämpar för att behålla sin position.
Grönroos nämner hur det träbaserade värmeisoleringsmaterialet Ekovilla drogs inför marknadsdomstolen av andra isoleringstillverkare som såg sin ställning hotad.
Jämförbart är också det aktuella exemplet där betongindustrin i Finland gick till Högsta Förvaltningsdomstolen för att industrin inte var nöjd med att Helsingfors stad har planlagt ett bostadsområde för enbart träbyggande.
I båda fallen förlorade de stora byggindustrirepresentanterna ändå i rätten.
Mänskligt lidande
Felbyggen och sjuka hus blir dyra för ägarna. Ett ännu mycket större problem ligger ändå i de mänskliga lidanden, kanske livslånga, som åratals utsättning för mögel och mikrober i luften kan åstadkomma.
I Borgå, med otaliga konstaterade inneluftproblem i daghem och i skolor, finns det barn som kanske aldrig kommer att kunna leva som alla andra, som måste undvika offentliga utrymmen och som under resten av livet kommer att reagera på också riktigt små luftföroreningar.
– Byggteknik som fungerar eller inte fungerar är världsliga ting, konstaterar Niklas Grönroos. Hälsoaspekterna kan innebära katastrofer för enskilda människor. Ofta lämnas de som drabbas vind för våg. Kommunens ansvar är mycket begränsat.
– Nu tycker jag att man inom allt byggande borde förfara som man gör när isen brister under fötterna på en. Då ska man gå tillbaka mot det håll man kommit ifrån. Det borde byggbranschen göra nu, gå bakåt och undersöka var det började spåra ur.