Svårt att komma åt mobbningen
I Pukkila tog en tredjeklassare saken i egna händer när klasskompisens pina åter började. Hans agerande pekar på hur svårt det är att komma åt mobbningen. I Borgå gör man framsteg, men uppföljningen är svår.
BORGÅ Nu får det räcka, tänkte tredjeklassaren Arvi Martikainen i klassrummet när klasskompisen åter mobbades.
Eller: hon mobbades fortfarande. Hon hade genomlidit samma pina i skolan i Pukkila i tre år. Trots diskussioner på rasterna, med gråt och tårar, så fortsatte det.
Så han ställde sig upp.
– Nu räcker det, röt han.
En kompis ställde sig snart också upp, som stöd. Så en till. Och ytterligare en.
Till sist stod nio pojkar vid sina pulpeter.
Pojkarna traskade i väg till rektorn för att reda ut saken.
Arvi Martikainen är själv lite överraskad över sin reaktion, och lite glad och stolt.
– Barn kan också påverka. Jag gjorde det genom att ryta till och bli arg. Jag ställde mig upp och ropade att nu får den här onödiga mobbningen sluta. Punkt. Sedan gick vi till rektorn.
Mobbning bland barn är inte ovanligt i sig. Mobbning har alltid funnits och kommer sannolikt alltid att finnas. Det ovanliga är förstås Martikainens modiga handling, särskilt som han själv blivit retad för sin hobby. Han rider, nämligen, och det uppfattas inte som särskilt pojkaktigt.
Han vet inte varför han vågade. Han bara vågade.
– Det skulle väl inte ha slutat annars. Jag var lite rädd för att de skulle reta mig mera för min ridningshobby. Men när frågade om någon annan skulle sitta på en 500 kilos häst så blev det tyst.
Litet missnöje
I Borgå har man försökt ta sig an problemet via åtgärdsprogrammet mot mobbning, kallat Kiva skola. Projektet pågår i alla skolor och bygger på ett speciellt system för att hantera mobbning. Bland annat har varje skola en antimobbningsgrupp bestående av lärare och kurator.
Systemet får beröm i till exempel Kanada.
Ändå är man orolig inom staden. En enkät riktad till föräldrar via nätportalen Wilma pekar på att nästan tolv procent är missnöjda med hur staden hanterar problemet. Frågan löd ungefär så här: "Tycker du att skolan ingriper effektivt i mobbning?".
Tolv procent kan verka som en liten andel, men det beror på hur man tolkar den. Rikard Lindström, utbildningsdirektör i Borgå, säger att man oroat sig över huruvida siffran representerar de föräldrar som har mobbade barn.
– I värsta fall kan det betyda att hundra procent av dessa föräldrar tycker att staden inte sköter saken bra, säger Lindström.
Problemet är att man inte vet, enkäten är inte tillräckligt specifik. Därför har man också lekt med tanken på att göra en ny där särskilt mobbning diskuteras och som ger en klarare bild av vad man egentligen är missnöjd med.
Många frågor
Det finns många frågor att reda ut. Som: tar det för lång tid att klara upp fall? Får skolan inte slut på mobbningen? Ingriper skolan för sent? Handlar det om internet och sociala medier?
Meningen är också att ge över frågan till stadens kvalitetsteam och skolornas personalmöten.
– Vi ska begära in konkreta tankar på vad vi kan göra. Men hittills har vi ingenting konkret, säger Lindström.
Han säger att det kan vara svårt eller omöjligt för skolan att öppet berätta om allt man gör, något som också påverkar enkätresultatet.
– Det är också svårt att peka på vad som ligger bakom ett dåligt beteende som gör att andra elever råkar illa ut.
Hemmen får därför kanske en skev bild av det som görs och hur hårt skolan jobbar med både de som mobbar och de som blir offer för det.
– Sällan är det så enkelt att mobbaren är "elak" och den andra "snäll".
Hälften mobbar
Internationell forskning visar att omkring hälften av alla barn mobbar någon gång. En liten del, en till tre procent, har psykopatiska tendenser.
Resten är som vem som helst.
Maktbegär är den vanligaste orsaken. I regel är också mobbare socialt kompetenta och har en relativt hög social ställning.
Redan i lågstadiet kan barn se svagheter i andra och utnyttja dem.
Arvi Martikainens klasskompis är ett ganska typiskt mobbningsfall. Hon fick stå ut med elaka ord, att bli utfryst, att inte få delta i leken, att få sina saker stulna.
Att Martikainen och hans kompisar steg upp överraskade också rektorn Merja Jyrkilä. Skolan har jobbat på fallet, och tanken är att dra nytta av händelsen på något vis.
– Vi vet ännu inte exakt hur. Även den som håller tyst stödjer mobbaren. Men det gäller att vara försiktig. Mobbaren måste få en chans att ändra på sitt beteende.
Nätet försvårar
Att mobbningen också tagit andra former i och med internet är ett problem. Mycket händer på fritiden via olika internetforum och chattar på telefonen.
Dels betyder det att skolpersonalen inte alltid vet var mobbningen sker, och hur den sker. Eller att den sker. Dels betyder det att det handlar om fritid, och att effekterna spiller ut i skolan.
Mona Bergman, kurator i Borgå, säger att mycket av antimobbningsjobbet går ut på jobba förebyggande med barn och unga. Med hjälp av till exempel Kiva skola-material diskuterar man mobbning och hur elever och lärare beter sig mot varandra i skolan och på nätet. Det är också viktigt att eleverna vet vem de kan vända sig till om det får veta att någon behandlas illa, och att det finns vuxna som reder ut saker och ting.
Bergman, liksom de flesta andra i skolvärlden, tror inte att mobbningen är något man kan utrota helt.
Däremot går mobbningen att minimera, och att se till att upptäckta fall blir så kortvariga som möjligt.
Svag uppföljning
Hur väl man jobbar med mobbning i Borgå vet ingen utanför de enskilda skolorna. Dels samlar ingen materialet för att få ett större perspektiv, dels är frågan till skolorna lite felställd.
Problemet är att frågorna är specifikt bundna till Kiva, där man frågar hur många mobbningsfall som behandlats inom programmet. Det betyder att inte alla fall syns i statistiken, vilket i sin tur betyder att det är svårt att veta åt vilket håll utvecklingen är på väg.
Tove Heinonen, vice rektor i Vårberga skola och kvalitetsansvarig, säger att det saknas överblick.
– Och skolorna behöver klarare direktiv. Frågan kunde också formuleras så att också de fall som inte hanteras i Kiva kommer med.
Också uppföljningen haltar. Ingen vet riktigt vad som händer efter att man behandlat ett mobbningsfall eller hur väl det arbetet görs, förutom i de enskilda skolorna. Det trots att det finns direktiv inom Kiva-programmet.
– I dagens läge varierar det stort mellan skolorna. Alla gör på sitt sätt. Men skolorna har kontroll över sin uppföljning.
Mycket djupa trauman
Också Rikard Lindström efterlyser bättre uppföljning på alla områden. Det behövs mera information om vad som händer efter fallet och mera information om vad som händer mobbningsoffret och mobbaren.
Det som händer efter är lika viktigt som att få själva mobbningen att sluta. I värsta fall kan den drabbade få men för livet. Mobbning leder ofta till självförtroendeproblem och problem med självkänslan.
I en artikel i Vasabladet berättar den kanadensiska forskaren Shelley Hymel att man först på senare år kunnat reda ut vad mobbning gör med ett offer. Studier visar bland annat att kortisolproduktionen hämmas. Det är kortisol som stimulerar fly-eller-slåssinstinkten.
För den som utsatts för mobbning under lång tid fungerar inte det här. De slutar reagera på det sättet.
Motsvarande symtom hittas också hos de som överlevt Förintelsen och hos offer för upprepade våldtäkter.
Samma studie pekar också på att alla dessa offer blivit utsatta för allvarligt och återkommande våld, högst sannolikt i kombination med djup skräck.
Många mobbningsoffer rankas högt på skalan för posttraumatiskt stressyndrom, en sorts ångeststörning som kan uppkomma efter allvarliga upplevelser som i regel inbegriper dödshot eller som varit katastrofartade.
Blev kompis med mobbaren
Att effekterna kan vara långvariga påpekar också Lindström.
– Man kan må dåligt länge. Kanske för alltid. I Borgå har vi blivit bättre på att ta tag i saken, men uppföljningen kräver ännu mycket arbete. Och det gäller inte bara offret. Också mobbaren mobbar av en orsak, säger Lindström.
Arvi Martikainen tycker att barn absolut också kan göra något. Läraren gjorde sitt bästa, påpekar han entusiastiskt, men kunde ändå inte komma åt problemet.
– Jag vet inte varför det fungerade när jag sade till. Men jag tänkte att man väl måste pröva på något nytt när inte läraren fick slut på det. Och läraren försökte verkligen.
Nu är situationen i skolan också en annan. Den mobbade flickan blir inte utfryst längre, och till och med förövaren får vara med.
– Jag och mobbaren är kompisar nu. Man kan vara mobbarens kompis så fort han eller hon slutar.