Gymnasieelever kluvna kring valfriheten
Livet förde Aulis Ruuth i oanade riktningar och plötsligt behövde han svenskan han aldrig lärde sig. Elever från Linnankosken lukio är inte rädda för att gå samma öde till mötes.
BORGÅ – Jag tycker inte vi ska ha någon tvångssvenska, säger Max Rogers.
– Varför har vi då tvångsbiologi, tvångskemi, tvångsengelska, säger Emilia Meling upprörd.
Hon gillar inte ordet tvång. Ett stilla samtal förvandlas snabbt till en hetsig debatt när elever från Linnankosken lukio diskuterar skolsvenskans vara eller icke vara. De har bara en sak gemensamt:
– En person från Lappträsk har absolut ingen nytta av att lära sig svenska, varför skulle de inte då få välja ryska i stället?
Orden är Max Rogers, men till och med Emilia Meling som talar starkt för svenskans ställning håller med.
Valfrihet tycks vara det nya trendordet, och den stora världen lockar mer än hemlandets angelägenheter.
– Om svenskan inte var obligatorisk kunde man välja andra språk i stället, sådana som är mer nyttiga ute i världen, säger Max Rogers som själv är halvt brittisk. Han bor i Borgå men anser inte att han behöver svenskan i sin vardag.
Han förstår inte varför svenska skulle behövas om man ändå inte har några planer på att flytta till vårt västra grannland.
– Varför inte säg spanska i stället?
- Riksdagen behandlar på torsdag medborgarinitiativet om att göra svenskan som valfritt läroämne på alla utbildningsstadier.
- Frågan om regionala skillnader som att till exempel kunna välja ryska i landets östra delar tas upp.
Emilia Meling är finlandssvensk och en hård förespråkare för det svenska språket. Finland är ett tvåspråkigt land med sin historia där svenskan har en självklar plats. Men också hon tycker att möjligheten att välja enligt region kunde vara en bra sak. Men hur det skulle skötas i praktiken är en svårare fråga.
Hon tycker ändå att en valfri svenska i hela landet skulle marginalisera de svenskspråkiga.
– Om den obligatoriska skolsvenskan slopas skulle det uppstå en grupp som är mindre värd än majoriteten av befolkningen, som det var förr då folk skrek "hurri" åt svenskspråkiga på gatan.
Ångrar sig
Pensionären Aulis Ruuth är ett exempel på att livet inte alltid går enligt planerna och det kan bli en överraskning vilka språk arbetslivet kräver. Visst läste Aulis Ruuth svenska i skolan, men blev aldrig någon hejare på språket. Ett antal år senare fann han sig i kommunalpolitiken, omringad av svenskspråkiga människor. Då hade han plötsligt behövt svenskan, språket han inte orkade anstränga sig för i skolan.
Han blev Vänsterförbundets partisekreterare, och åkte på en samnordisk kongress till Sverige. Där gick de flesta samtalen på engelska, men i de informella diskussionerna kände han sig utanför.
– Jag fick ångra att jag aldrig lärde mig svenska.
Han tycker att varje språk är en rikedom och har svårt att förstå sig på diskussionen om svenskan. Det är väl naturligt att man studerar landets andra officiella språk, säger han.
– Vad är problemet, frågar han sig. I början av livet är det omöjligt att veta vad man vill göra som vuxen.
Barn fördomsfria
Såväl Aulis Ruuth som ungdomarna i Linnankosken lukio tror att föräldrarnas attityder kan vara avgörande i hur barnet ställer sig till det andra inhemska.
– Om föräldrarna använder ordet tvång får barnet en negativ inställning.
Gymnasieelever är nästan vuxna och framtidsplanerna börjar forma sig, men hur är det med lågstadiebarn? Aulis Ruuth tycker inte att barn i lågstadieåldern ska få fatta beslut om vilka språk de ska lära sig. Han tror att motståndet mot svenskan kan vara de vuxnas idé, inte barnens.
– Barn är fördomsfria. De negativa attityderna utvecklas senare i livet.