Bilderna förenar generationer
Sist och slutligen är vi alla ganska likadana, oavsett generationsklyftan. Det är en insikt som eleverna i en bildkonstkurs kommit till.
SIBBO Niondeklassaren Helena Kukkola lägger handen på sängkanten och fäster en stadig blick på Margit som just i dag är lite för trött för att stiga upp. I dag vill hon stanna i sängen.
– Det är kul att ses igen, säger Helena glatt.
Det här är bara ett av de möten som en grupp niondeklassare från Sipoonlahden koulu varit med om en gång i veckan sedan årets början. Som en del av en frivillig bildkonstkurs träffar eleverna var sin äldre person på Regnbågens äldreboende i Nickby.
Berättar sin livshistoria
I centrum finns de bilder som den äldre väljer. Där finns hemmen de bott i, familjer, hobbyer. Minnen. Utifrån bilderna väljer eleverna frågor som de vill ställa. Som hur det var att vara ung på den tiden? Eller vad de äldre jobbade med? Eller hur familjen såg ut?
Det handlar om den äldres livshistoria. Att diskutera. Tanken är att visa att det handlar om unika individer, och det hela utmynnar i presentationer.
Det har varit både spännande och givande, för både elever och de äldre.
- Syftet med fotoprojektet är att beskriva en äldre människas livshistoria.
- Bildmaterialet produceras i digitalt format och när projektet är klart får invånarna vid Regnbågen behålla bilderna.
- De får också digitala apparater som de kan titta på bilderna med.
– I början var jag rädd för att vara klumpig. Att jag skulle fråga något som var för känsligt. Familj och sådant. Man vet ju aldrig vad som har hänt, säger Helena Kukkola.
Väntar på besöken
Av allt att döma har projektet varit populärt. Till exempel nickar Gretel Ahlroos ivrigt och storögt när hon pratar med Salla Korpi. Tillsammans ser de på bilder som Gretel valt ut.
En annan av Regnbågens klienter var så ivrig att hon gärna ville besöka frisören inför ett av besöken.
Lika engagerade verkar också eleverna vara. Paavo Kervinen säger spontant att det varit riktigt kul.
– Man får inte bekanta sig med äldre i vanliga fall.
Han, liksom de andra eleverna, har lärt sig en del. Dels verkar livet ha varit svårare när deras nya vänner var i deras ålder. Det krävde mera jobb.
– Vi kommer ganska lätt undan sist och slutligen.
– De gjorde också mera för hand. Men ändå är vi ganska lika, även om vi är från olika tider, tillägger Helena Kukkola.
Eetu Laitinen överraskades å sin sida över alla berättelser.
– De har gjort så mycket. Men jag tror inte att ungdomen var så annorlunda då. De kanske hade annorlunda kläder och inte lika mycket teknik. Men annars tror jag vi var ganska lika.
Många frågor
För många av de äldre har projektet också inneburit en sorts självrannsakan. När man minns tillbaka, och får ställa sig själv svåra frågor så leder det i många fall till känslor. Avdelningsskötaren Mira Pajunen säger att besöken ändå varit mycket efterlängtade.
– I början var alla nervösa, men nu är det annat. Många har tänkt igenom sina liv, och det har gett upphov till en del känslor. En del svårare än andra.
– Det är fint att de väntar på oss, säger Helena Kukkola.
De veckovisa besöken kommer så småningom att utmynna i en presentation där bilderna visas upp tillsammans med varje persons livshistoria. Det hela görs i samarbete med anhöriga.
– Det kanske verkar som om det inte har något med bildkonst att göra. Men det handlar om nutidskonst och samfundskonst, säger Heli Maristo.
Huruvida det blir en fortsättning på pilotprojektet vet Maristo inte. Men det finns alla förutsättningar för det.
– Vem som helst kan kopiera konceptet. Det är inte så komplicerat.
För Helena Kukkola blir det sannolikt ändå en fortsättning. Projektet gav blodad tand.
– Jag skulle kunna tänka mig att jobba inom äldreomsorgen. Det har varit riktigt givande och kul.