Ålder är inget hinder för kärlek
Det är aldrig för sent för kärlek. Det kan Nils Lindström 81, och Ingeborg Dahlström, 72 skriva under.
LILJENDAL Historien börjar en höstkväll för drygt ett år sedan.
Ingeborg Dahlström är pensionerad sjuksköterska och har flyttat till Lovisa. Det känns ensamt i lägenheten på Alexandersgatan.
Det vankas dans på Liljendalgården, i ungdomsföreningens hus i Sävträsk, och hon beslutar sig för att åka dit för att ta sig en svängom.
Hon dansar med flera danskavaljerer under kvällen. Så bjuder Liljendalbon och pensionerade timmermannen Nils Lindström upp henne. De dansar tangoklassikern Kotkas Ros.
Amor har sitt finger med i spelet.
– Jag blev helt tagen av hur bra Nils kunde dansa. Efteråt följde han mig till bussen och jag fick en puss. Han var så charmig, en riktig gentleman. En av mina danskavaljerer sade åt Nils att han skulle ta väl hand om mig, och det har han gjort. Ingeborg Dahlström ler förtjust.
Flyttade ihop
Nils Lindström myser och berättar att han ett par månader senare frågade om hon inte vill flytta hem till honom, till radhuslängan intill serviceboendet Rosenkulla i Sävträsk.
Det kändes rätt att ge kärleken en ny chans. Han har varit änkling i tio år, hon var frånskild från sin man som gick bort för sex år sedan. Flyttlasset gick i maj.
Dans är parets stora passion och hobby, de dansar regelbundet i Esplanad Café i Lovisa och är på seniordans i restaurang Iris i Borgå. De gillar all sorts dansmusik, speciellt vals och tango. Huvudsaken är att det bjuds på fartfyllda danser.
– Musikstycket O Sole Mio är en favorit. Och orkestern spelar alltid Kotkas ros åt oss.
Ett annat liv för länge sedan
Stämningen är rofylld i den lilla radhuslägenheten. Genom fönstret ser man snötyngda Liljendal kyrka.
På bokhyllan i vardagsrummet trängs vigselfotografier med bilder på barn och barnbarn, samt minnen av vänner och släktingar. Många av dem finns inte längre.
Paret har hunnit uppleva hur villkoren för relationer och kärlek förändrats under årtiondena.
Förr diskuterades inte kärlek.
– Mina föräldrar föddes runt sekelskiftet, 1898 och 1902. Jag vet föräldrarnas vigseldatum men inte till exempel hur eller var de träffades. Det hade varit en högst opassande fråga, förklarar Nils Lindström.
Han visar flygfotografiet på hemgården Braskas i Söderby, fotografiet hänger inramad på väggen ovanför sängen. Barnen var fem, fyra pojkar och en flicka. Arbetsfördelningen var klar. Pojkarnas lott var att tidigt hjälpa till och ansvara för familjeförsörjningen. De fick jobba i lantbruket och vintertid i skogen.
– Vi gick aldrig hungriga, men oron fanns alltid där, att det skulle finnas mat på bordet. Inte tänker man då på att roa sig, som att gå ut och dansa.
Ibland åkte han med häst och kärra till Lovisa, för att sälja grisen som de fött upp. Vintertid byttes kärran mot en släde. Vägarna plogades upp med hjälp av starka arbetshästar som orkade dra den tunga snöplogen.
– Det var enklare att hålla till i hemtrakterna. Livspartnern fann man i regel i grannbyn.
Hindersbyflicka
Ingeborg Dahlström växte upp i Hindersby i Lappträsk. Familjen fick sitt levebröd av småbruket, man hade några kor, höns och en gris, och mjölken såldes till det lokala mejeriet.
Flickorna hölls under noga uppsikt. Inte en chans att flickorna fick tillåtelse att gå på dans innan de var konfirmerade.
Ingeborg Dahlström berättar att skilsmässor var ovanliga. Äkta makar höll ihop inte bara av kärlek, det var en tid innan sociala förmåner och pension. För änkor och änklingar var den ekonomiskt bästa lösningen ifall man lyckades gifta om sig.
– De som ville skilja sig, vart hade de ens tagit vägen? På hemgården fick man i alla fall mat. Förr fanns det inte en mängd olika yrken att välja emellan. Större gårdar anställde pigor och drängar från det som kallades Finnmarkerna.
Hon funderar om folk nu för tiden tar dagens höga levnadsstandard som en självklarhet, och inte reflekterar över vilken frihet den för med sig.
– Ingen är tvungen att bli kvar i ett dåligt förhållande därför att man saknar alternativ. Det var inte bättre förr.
Värdefulla dagar
Enligt paret är kärlek i mogen ålder annorlunda jämfört med när de var unga.
Vardagen är stillsam, den består av promenader, och kyrkans verksamhet. De pratar också mycket med varandra. Samtalsämnena tar inte slut då de båda kommer från liknande uppväxtförhållanden.
Folk i byn har sagt att paret liknar varandra, men man kan också säga att de kompletterar varandra. De fyller i varandras meningar och tittar mycket på varandra.
Ingeborg Dahlström är vårdare åt Nils Lindström samtidigt som hon fortfarande lider av sviterna efter cancern, trots att det gått sex år sedan operationen.
– Vi vet att varje dag är värdefull. Vi tar vara på den tid vi har fått tillsammans. Jag är Nils vän och vårdare. Jag tror att det var menat så här, att jag ännu har en uppgift i livet.