Hemma är i Finland men hjärtat i Amerika
Mångkulturella Östnyland. Lappträsk visade sig från sin bästa sida när Sally Armbrecht anlände för elva år sedan.
Det var den 14 februari och en härlig vinterdag med mycket snö. Natten var magisk med svartblå stjärnbeströdd himmel.
– Men det var så platt, utropar Sally som har vuxit upp i de magnifika klippiga landskapen i West Virginia i Amerikas östliga delar.
Bastubad, åka skidor på isen, sparkstöttingstävling var nya och exotiska fenomen som Sally bekantade sig med, och snabbt lärde sig att uppskatta. Drygt tio år på den östnyländska landsbygden har lärt henne att gilla maten, "jag gillar memma", friheten och naturen.
– Jag har rotat mig här, det var ju mitt eget val att flytta hit. Ibland när vi funderar på att flytta till exempel till USA så känner jag att jag skulle sakna Finland väldigt mycket.
Det är så när man flyttar till ett annat land. Man saknar alltid platsen där man inte är.
– Du känner säkert till sången "Country roads, take me home, to the place I belong, West Virginia...", frågar Sally och det är klart att jag minns John Denvers stora hit från 1970-talet
– Sången är ju något av en kliché men när jag är långt borta hemifrån så märker jag att den sången känns viktig. Jag får tårar i ögonen när jag hör den och sjunger den ofta för min son på kvällen.
Innan Sally kom till Finland arbetade hon med frågor inom vatten- och miljövård i USA. Under en resa i Bulgarien mötte hon Timo Virtala. Kärlek uppstod och de flyttade till Lappträsk, eftersom Timo jobbade på civiltjänstcentralen.
– I dag har jag och Timo ett gemensamt företag, inom ramen för det undervisar jag i engelska. Dessutom är jag aktiv inom kvinnocentret NiceHearts i Vanda.
Sally beskriver Porlom som en ganska speciell plats med en spännande mix av genuina Lappträskbor, utlänningar och konstnärer.
– Här vinkar alla glatt åt varandra när man möts på småvägarna. Också byns äldre män, som i butiken kanske känner sig besvärade av mig, hälsar glatt. Det gör att jag känner mig hemma här.
Sally är öppen och pratsam, glad och artig - såsom vi ofta uppfattar amerikaner. Det ålderstigna paret i grannhuset och vännerna i Wallmokören är några av dem som visat att finländare minsann också kan bjuda på sig själva.
– Det är kanske den största skillnaden att amerikaner öppnar sig snabbare och gärna pratar med främlingar. Efter alla år här har jag vant mig vid att finländare är tystlåtna och tillbakadragna och inte visar med sina känslor så mycket.
Jag frågar hur Sally tycker att de internationella influenserna berikar Östnyland.
– Människor från andra länder öppnar ögonen för att vi alla, trots allt, är ganska lika oavsett var vi kommer i från. Jag har märkt att medierna har bidragit till att ge en bild av amerikaner som att vi alla bär vapen och gillar att skjuta, vilket givetvis inte stämmer. När man träffar utlänningar får man ofta en mångsidigare bild.
Vi pratar om skillnaderna i kulturen. En rolig grej som Sally nämner är att Kalles kaviar är något en amerikansk unge aldrig skulle gå med på att äta. Men lite mer seriöst handlar kulturskillnaderna om större ting.
– Jag uppskattar friheten här, att som kvinna kunna röra mig fritt utan att vara rädd. Den nordiska välfärden och ert mångpartisystem skulle jag också gärna exportera till USA.
Sally Armbrecht
Ålder: 46 år
Från: Charleston i delstaten West Virginia, USA.
Bor: I Porlom i Lappträsk
Familj: Maken Timo Virtala, sonen Oliver, 6 år.
Flyttade till Finland: 2004.
Hjälp oss att göra listan längre över mångkulturella Östnyland. Kommer du från ett annat land och vill berätta om dig själv? Kontakta Helén Kurri, helen.kurri@ksfmedia.fi.