Här får getterna leva ett lyckligt liv
Det är faktiskt möjligt att veta namnet på 162 getter. Speciellt om man likt Sari Roininen ser getfarmning som en livsstil.
Så fort man svänger in på gården i Virvik hör man getterna bräka på avstånd. Föga förvånande med tanke på att det finns över hundra getter på gården. Sari Roininen och Sami Kauppinen har både kor, hundar och katter på gården. Men deras ögonstenar, det är de bräkande getterna.
De första getterna bodde ursprungligen på Helsingfors universitets undervisnings- och forskningsgård i Vik. Paret hade lärt känna de som jobbade på gården och samtidigt bekantat sig med djuren. När det blev dags att renovera ladan där getterna bodde bekräftades även att getterna inte skulle flytta tillbaka till gården. Då bestämde sig paret att själva ta hand om getterna. För sju år sedan flyttade paret och getterna till en stor gård i Virvik i Borgå. Med tiden har flocken vuxit och blivit större, och för tillfället har paret 162 getter.
Imponerande nog kan Roininen namnen på precis varenda en av getterna på gården, samt deras ålder. För ett par ovana ögon verkar det fullkomligt obegripligt hur man lyckas hålla koll på dem alla. Visst ser de alla lite olika ut, men det krävs nog ett elefantminne för att registrera och komma ihåg alla olikheter.
– Här är vår äldsta get. Hon fyller 16 år i morgon, säger hon utan att fundera en sekund då hon möter geten vid porten till hagen.
Även om Roininen älskar sina getter och njuter av att ha så många, har även hon en gräns.
– Nu behöver vi nog inte fler. Det här är redan tillräckligt att sköta.
Skötseln tar tid
På gården har getterna hagar på fler hektar att springa omkring på. På sommaren växlar de mellan att vara ute på bete och inne i ladan. Men skötseln tar sin tid.
– Det går ungefär sex timmar om dagen till att sköta dem. Skötseln är lättare på sommaren eftersom de är så pass mycket ute. Man måste inte städa lika ofta i inne i ladugården. Men man kan inte ha dem ute i hagen hela dagen eftersom deras pälsar är tjocka, och när solen gassar har de mycket lite skuggplats i hagarna.
Att ha en stor gård med över hundra getter innebär att lata sovmorgnar är sällsynta. Varje morgon stiger Roininen upp fyra på morgonen för att mjölka getterna.
– Vi mjölkar getterna två gånger om dagen, första gången klockan fyra på morgonen och sen sju på kvällen. Det är ganska tidigt, men man vänjer sig. Vi får ungefär 80 liter mjölk varje dag, vilket är betydligt mindre jämfört med vad kor mjölkar. Just nu är det dessutom ännu mindre eftersom killingarna ännu diar.
På gården finns det även ett ysteri där de producerar färskost av getmjölken och yoghurt av komjölken. Enligt Roininen är efterfrågan på getmjölk varierande, men deras ostproduktion har egentligen inte något kommersiellt mål.
– Det går tio liter mjölk till ett kilogram ost så med den volymen mjölk vi får per dag räcker det inte så långt. Men visst producerar vi ändå bra med ost och det går att beställa direkt från gården.
Enligt Roininen var det inte så svårt att starta ett ysteri även om det är många krav som måste fyllas.
– Det är en hel del byråkrati men jag fick mycket klara direktiv från staden som sedan var lätta att följa. I princip kan vem som helst skaffa getter och starta ett ysteri, men det krävs ju såklart att man ger sig hängivet in i projektet.
Getmjölk och komjölk skiljer sig en aning från varandra och är annorlunda uppbyggd. Den innehåller större andel korta fettsyror och eftersom fettkulorna är mindre än i komjölk bryts getmjölken lättare ned i tarmen. Getmjölk är helt enkelt mer lättsmält. Roininen säger att en del som inte tål komjölk kan i vissa fall dricka getmjölk, men att det inte är självklart.
– Getmjölk är inget säkert val för den som är allergisk mot komjölksprotein. De flesta av komjölkens proteiner finns också i getmjölk så risken är stor att den allergiske reagerar.
Sociala djur
Getterna är nyfikna och sällskapssjuka djur. Så fort man kommer in i hagen blir man omringad av tio getter som snusar på en och smakar på remmarna på ens väskan. Med stora ögon tittar de förundrat på en och vill gärna att man ska klappa dem på ryggen och känna på deras nos.
– De är mycket människovänliga och snälla. Även om de stångas och bråkas med varandra ibland så stångar de aldrig människor, säger Roininen.
Trots att en del av getterna går omkring med ståtliga, spetsiga horn är det inget man behöver vara rädd för. De ser farligare ut än de verkligen är. Men de vassa hornen kan orsaka skada, och därför blir det flera besök till veterinären för Roininen.
– Alla getter får i tur och ordning besöka veterinären för att korta av de vassa hornen. När de en gång blivit sågade blir de inte lika vassa igen när de växer ut på nytt. Ifall man inte gör något åt hornen skulle de kunna göra varandra illa när de stångas.
Hon sätter sig med en av killingarna i famnen och resten av getterna i närheten flockas kring henne.
Inget liknande
Liknande getfarmar som Sari Roininen och Sami Kauppinen har är inte vanliga, speciellt inte i den här volymen.
– Här får getterna leva tills de dör. Inga djurs förs till slakteri även om de blir gamla och inte längre ger någon mjölk. Liknande getfarmar finns, men då är det oftast frågan om tio getter.
– Man skapar en speciell kontakt med de äldre getterna när man ser dem växa. Dessutom är djuren så lustiga och påhittiga.
Roininen berättar om getternas olika eskapader. Hon säger att de är väldigt nyfikna och energiska och hittar alltid på något bus. För inte så länge sedan hade en get hoppat in vid förarsätet i en gårdarnas traktorer.
– Såklart är det mycket roligare att springa utanför stängslet, säger Roininen medan hon pekar på stängslet som blivit reparerat tre gånger.
För Sari Roininen och Sami Kauppinen är getternas välbefinnande prioritet. För paret är det en livsstil. De vill att getterna ska få leva ett lyckligt liv.
– Det är en mycket arbetskrävande hobby men jag trivs med det. Det här är min grej. Det bästa är när jag kör in på gården och getterna känner igen mig och högljutt hälsar mig välkommen hem.