I Sibbo står man klar att ta emot flyktingar
SIBBO. Viljan att ta emot flyktingar i Sibbo verkar god. Men det är mycket man bör tänka på om nykomlingar ska anpassa sig.
Prognoserna visar att antalet invandrare kommer att öka kraftigt i Sibbo fram till 2030. Och Sibbo har en del att ta igen i jämförelse med kommunerna i metropolen. Vanda och
Helsingfors har fått bära ansvaret för den största invandringen och väntar sig nu att grannkommunerna ska bära sin del.
År 2011 var antalet utländska medborgare i Sibbo bara 1,98 procent och antalet utländska medborgare sammanlagt 366. I Helsingfors är procenten över 11 och år 2030 uppskattas antalet invandrare vara över 20 procent i huvudstadsregionen.
Christel Liljeström (SFP) var den som tog tag i problematiken och föreslog att kommunen ska ta emot flyktingar.
– Av helt ideologiska och humanitära orsaker.
Enligt NTM-centralen som koordinerar flyktingarnas placering, är det syriska flyktingar som kommer.
Det förslag som kommunfullmäktige ska ta ställning till nästa vecka föreslår att Sibbo ska ta emot en grupp flyktingar på 20-25 vart tredje år. Kommunen räknar med att det innebär att 7-8 familjer kommer nästa år.
Viktigast är tryggheten
Kommunen har redan en klar plan på hur man ska sköta integreringen.
– Det är mycket som måste fungera för att de så smidigt som möjligt ska anpassa sig. Men det viktigaste är att de först får trygghet och lugn. Sen hoppas vi att det finns tillräckligt med hjälpande händer och stödfamiljer som kan hjälpa till att visa hur samhället fungerar.
Sibbo har gjort ett integrationsprogram och en utredning som visade att ett problem med flyktingmottagning är bristen på hyresbostäder. Men även det ser ut att lösa sig, säger Liljeström.
– Många privata har hört av sig och meddelat att de har lägenheter att hyra ut.
Staten står för hyreskostnaderna och Liljeström konstaterar att redan nu står vissa lägenheter tomma trots att kön till hyresbostäder är rätt lång.
– Alla bostäder fyller inte de krav folk har. Vi talar om vuxna barn som bor hemma eller till exempel om sådana som vill byta bostad. De behoven går inte att jämföra med flyktingar som kommer från krigsdrabbade länder.
Räknar med motstånd
Christel Liljeström har inte fått många mothugg efter att hon tog sitt initiativ.
– Ingen har direkt motsatt sig, men jag har nog fått frågor som att hur flyktingarna ska anpassa sig till vårt kalla klimat.
Trots att allt verkar positivt tror Liljeström att frågan kommer att väcka diskussion i fullmäktige.
– Även vi har representanter av den politiska grupp som på nationellt plan förhåller sig kritiskt till flyktingmottagning, säger Liljeström och avser då Sannfinländarna.
Själv tror hon att ju mer invånarna känner till om den nöd flyktingarna har, desto mindre rädslor och farhågor har de. Och hon tror att allt fler är beredda att hjälpa, att ta sitt ansvar.
Vietnameser fick forcera murar
En som var med då Sibbo tog emot flyktingar senast är Tytti Enroth-Nortes. Då kom flyktingar från Vietnam och många som var med 1989 säger att det var tjocka murar som skulle forceras. Då var det ännu ovanligt att möta någon med annat etniskt ursprung i Sibbo.
– Jag minns en gång då vi var ute och på vandring med en av våra gäster med invandrarbakgrund. De som kom emot på stigen stirrade verkligen. Så ovanligt var det, säger Enroth-Nortes.
Själv kom hon med vänverksamheten via Röda Korset och hon kom även att jobba flera år på flyktingmottagningen i Ölstens i Borgå.
Men till en början var det via stödet till främst en av de vietnamesiska familjerna som hon drogs med.
– Jag sprang in och ut hos dem och vi blev goda vänner. Det handlade om vardagligt stöd.
Vietnameserna kom från ett flyktingläger i Malaysia och omställningarna var stora.
– De hade haft det verkligen svårt. Det var ont om mat och det hände hemska saker i lägret.
Kulturkrock
Före flykten från det krigsdrabbade hemlandet var vardagen också helt annorlunda den de mötte i en nyrenoverad lägenhet i Sibbo.
– Allt fungerade och var fint här med rinnande varmt och kallt vatten. Folk var givmilda och delade med sig av kläder, möbler och sånt som barnen behövde.
Men för vietnameserna som hade levt med jordgolv och tagit vatten från floden intill var allt nytt.
– Då vi hämtade gardiner så visste de inte hur de skulle hängas upp. Ska mönstret synas inåt eller mot utsidan?
Deras erfarenheter gjorde dessutom att de inte kände sig trygga och senare då barnen föddes så vågade de inte låta dem sova ute. Dörrar och fönster hölls stängda och luften stod tjock under matlagningen för de var rädda för kölden.
Den materiella chocken var stor, men Tytti Enroth-Nortes tror ändå att det var ett ännu större problem att komma över den kulturella barriären.
– De kom från tätt befolkade områden till glesbygden och ett helt annat klimat. Och de längtade hem.
Lyssna och lyssna igen
De kom från elände till ett materiellt välstånd, men själen hade de lämnat i sitt gamla hemland, konstaterar Enroth-Nortes. I en sån situation blev det väldigt viktigt att någon i det nya landet visste från vilka omständigheter man kom, säger hon.
– Det gällde att lyssna på berättelserna om och om igen, att förstå vad de varit med om.
Finländarna har tyckt att vietnameserna hade lätt att anpassa sig, men Enroth-Nortes vet att det inte alltid gick så smärtfritt. Det fanns problem med alkohol och depressioner och många tragedier utspelade sig.
Inför mottagningen av nya flyktingar och vänverksamheten säger Enroth-Nortes att det är bra om man tar reda på vad de som kommer jobbat med tidigare. Det är viktigt att de kan göra något, att de inte bara sitter och väntar på att nåt ska hända. Sen gäller det bara att visa hur samhället fungerar, att visa dem runt i kommunen och att ge dem vardagligt stöd. Och att snabbt erbjuda språkundervisning.
Själv säger Tytti Enroth-Nortes att den vietnamesiska familj som kom att bli som hennes egen har betytt mycket. Hon har bland annat varit närvarande vid förlossningarna och nu är barnen vuxna och håller fortfarande kontakt.
– Det är en stor rikedom att ha dem här kring bordet och höra dem tala om sitt liv. De har klarat sig väldigt bra.