Jaktsäsongen avslutades med en kalv

LILJENDAL Gunnar Bergholm svär i baksätet. Hans hund Slaikka är inte riktig mogen för jobbet ännu, knappt ett år gammal som den är. För en timme sedan sprang den fram till älgen, gläfste lite, och sprang sedan tillbaka bara för att bajsa.

– Det blev väl för mycket, skrattar Bergholm, som är en av två hundkarlar på Liljendal jaktlags sista jakt för säsongen.

Man har spanat in en ko som rör sig i området med två kalvar, och målet för dagen är den ena kalven.

Man vet ganska exakt var djuren rör sig, men det har visat sig vara svårt att hitta dem.

Just nu är det paus efter en misslyckad förmiddag, och jaktlaget är på väg till en liten jaktstuga för att grilla. Bakom ratten i Landcruisern sitter Tomas Nyström, också han hundkarl. Hans elvaåriga norska gråhund Nalle flåsar i bagageutrymmet. Den börjar bli lite till åren kommen, och orkar inte riktigt söka i vida cirklar längre. Hur som helst är den fortfarande pigg, och gillar att markera sitt revir.

– Du ska akta dig. Det kan komma en stril, varnar Nyström.

Men vi förekommer oss.

En kalv

Tre timmar tidigare samlas en bunt orangeklädda män i den ljusnande morgonen på en gårdsplan i Liljendal. Tre norska gråhundar skäller och drar oroligt i sina koppel. Tomas Nyströms Nalle skäller hest och strilar titt som tätt på Landcruiserns bakdäck som blir allt blötare.

Liljendal jaktlag har förhållandevis många jägare. Normalt antal är mellan tjugo och tjugofem, och för den här sista jakten har nitton dykt upp. Här finns mest män i olika åldrar, från pojkar till äldre herremän. Två yngre kvinnor är också med utan gevär, de har bara kommit hit med sina hundar.

Först gäller det att lotta ut vaktpassen. Vissa ligger lite bättre till än andra, och för att göra det hela rättvist använder man sig av en kortpacke. För Tomas Nyström spelar det visserligen ingen roll, han kommer att röra sig med hunden i stället för att bara vänta vid något visst ställe.

Jaktledaren Bengt Wahlroos ropar ut ordern en sista gång.

– En kalv. Kom ihåg det! Och vildsvin om ni stöter på sådana. Har ni alla radio? Om kalven faller så ropar ni ut det. Kalven i kull, kalven i kull!

Oskolad hund

Trettio minuter senare står Nyström i skogen och följer med var hunden rör sig via en app på telefonen.

Han har sysslat med jakt i tjugo år, och det var bara i början som han satt på vakt. Därefter tog han över som hundkarl.

Hunden spelar en avgörande roll, även om den inte är skolad för jobbet. På något vis vet den precis vad som förväntas. Det är också en helt annan hund som springer i allt vidare cirklar i skogen: från att ha skällt nervöst så är den knäpptyst och målmedveten.

Nyström spanar ut mellan träden i tystnaden. I bakgrunden hörs det avlägsna bruset från riksvägen.

– Nalles jobb är att hitta älgen. När älgen springer så jagar hunden utan att skälla. När älgen står stilla så börjar den skälla. Ståndskall heter det. Då koncentrerar sig älgen på skallet och inte på oss.

I något skede slutade Nyström räkna sina älgar, men han gissar att han fällt omkring tjugo. Hur som helst är det inte för själva skjutandet han är här. De skjutglada får ta sig till skjutbanan, konstaterar han. Natur och skog är det viktiga, liksom gemenskapen och jaktvården.

Skogarna, och de 4 500 hektaren mark som jaktlaget har tillgång till, är bekanta för honom, och han rör sig vant och snabbt med jättekliv. Han klättrar upp på ett litet berg för att se bättre och för att vänta om hunden hittar spår.

Med jämna mellanrum svarar han på någon via radiotelefonen. Någon gång lyfter han sitt gevär, en Valmet Petra, för att kolla genom siktet.

– Det är ett rödpunktssikte utan förstoring. Som hundkarl kan man inte riktigt ha kikarsikte eftersom älgen överraskande kan stå framför dig. Då gäller det att vara snabb.

Männen har placerat sig på sina vaktpass längs rån, med ryggen mot jaktområdets gräns. I normala fall springer en älg som hunden jagar en dryg kilometer rakt i famnen på någon av vaktkarlarna.

Men just de här verkar vara lite konstiga.

– De verkar inte vilja flytta på sig. Vi får se hur det går när vi väl hittar dem.

Nyström talar mycket för "etisk" jakt, och då i betydelsen att man ger viltet en chans. Det är bra att jakt är svårt, och moderna hjälpmedel som gps är på sätt och vis lite att fuska.

– Det blir bara mer och mer tekniska grunkor. Så är det nu bara. Det är synd, för det handlar inte om bärplockning. Älgen är lite som ett spöke. Den kan stå tjugo meter ifrån dig utan att du ser den. Tio älgar rör sig tystare än en karl.

Två timmar och några kilometer senare har man ännu inte fått tag på älgen, inte sedan Gunnar Bergholms hund började skälla bara för att sedan tappa nerverna.

Nyström visar kartan på telefonen. Det enda området som hundarna inte sökt igenom är en skog i närheten av riksvägen. Han är säker på att de är där.

– Nu grillar vi och sedan gör vi ett nytt försök. Vi går till bilen och plockar upp Gunnar på vägen.

Kalven hittas

Det är med ljudliga och förnöjda rapar som de nitton männen samlar sina saker och ger sig ut för ett nytt försök i skogen. Nu är man säkra på var älgarna rör sig.

För Tomas Nyström betyder det ett nytt område att släppa Nalle lös i. Efter att hunden nästan börjar söka i fel riktning får den upp spåret och ger sig in i skogen. Själv ställer sig Nyström på vägen och pekar på åkern. Han viskar.

– De har sprungit över åkern tidigare, och chansen är stor att de gör det nu igen. Vi ställer oss här.

Han följer med var hundarna rör sig med intensiv blick. Appen på telefonen meddelar när skallfrekvensen blir så tät att hunden sannolikt hittat en älg. Omkring 12:20 visar den faktiskt att så är fallet. Samtidigt följer de två andra hundarna med, och alla tre rör sig efter samma byte.

– De verkar komma mot oss, viskar han snabbt.

Han lutar geväret på en ställning och väntar. Ibland kollar han sin gps, ibland ser han rakt framåt. Ibland rapporterar han åt de andra som väntar på pass. Hundarna rör sig hela tiden nära någon av skyttarna, och ibland bara några tiotal meter från Nyström. Men ingen får till ett skott.

– De bara rör sig i cirklar. De kan springa vart som helst, men ut ur skogen verkar de inte vilja ta sig. Det här är minsann konstiga älgar.

Så bestämmer han sig för att hoppa i bilen och köra i rivfart mot hundarnas position. Snart syns både älg och hund i skogsbrynet till vänster där de springer parallellt med bilen. Hundarna är bara några meter från älgen.

– Du ser hur nära de är, ropar Nyström över bilens oljud. En gång blev min hund sparkad och flög flera meter. Men det här var ändå ovanligt. Man brukar inte se älgen förrän man skjuter. Och då har man bara ett par sekunder på sig.

När älgarna igen döljer sig i skogen viker han av med bilen och återvänder till sitt ställe för att vänta och rapportera hundarnas position.

Tiden går utan att någon lyckas få till ett skott. Radiotrafiken blir tätare medan älgarna rör sig.

Så, klockan 13:25, kommer meddelandet helt utan ceremonier. Säsongens älgjakt är nu avslutad. Kalven har fallit en kilometer bort, på ett ställe fullt av fällda träd och stora stenar och djupa diken.

– Det är ett otroligt krångligt ställe. Det blir svårt att få ut den därifrån. Kossan står väl där också en stund och kan bete sig lite hotfullt. Men den brukar vandra i väg efter en stund.