Värdet i det handgjorda består
3D-tekniken tar över på allt fler områden. Även smycken kan tillverkas enligt den. Men ett hantverk är alltid ett hantverk, anser guldsmeden Jan-Erik Heino.
LOVISA Det mesta går att skriva ut med 3D-teknik, även mallar för smycken av olika slag. Men guldsmeden Jan-Erik Heino i Lovisa säger att han är old school-typen som vill ha de utmaningar som hantverket ger.
För tillfället har han händerna fulla av beställningsarbeten. Hans huvudsakliga uppdragsgivare är smyckesdesigner Annette Tillander i Helsingfors och de smycken hon ritat kräver allt mellan tio och hundra timmars arbete av guldsmeden.
Särskilt många andra beställningar hinner Heino inte med. Han har jobbat i sin verkstad i Lovisa sedan 2005 men inte marknadsfört sig aktivt eftersom uppdragen ändå varit tillräckligt många. Ibland får han beställningar av släkt och vänner men ofta blir det så att han färdigställer dem utanför ordinarie arbetstid.
Kurs i silversmide blev startskottet
Jan-Erik Heino säger att han halkade in i hantverksbranschen lite av en slump. Då han var barn pillade han med olika miniatyrarbeten men då han blev lite äldre gick han på en kurs i silversmide som leddes av smeden Jouni Jäppinen på Valkon kansalaisopisto. Det var där intresset att utveckla kunskaperna i smide väcktes på allvar.
– Jouni lät mig sedan jobba i hans verkstad då jag ännu inte hade egna verktyg. Han såg också till att jag fick en praktikplats på Island.
Heino studerade vid Lahden muotoiluinstituutti 1996 och fortsatte på Lahden käsi- ja taideteollisuusoppilaitos då skolan delades upp. Han var väldigt ivrig att komma i gång med det praktiska arbetet. Därför utförde han examen som guldsmed samtidigt som han studerade till artesan och blev klar med det 1998.
Valsen är ett av de största verktygen Jan-Erik Heino använder. De minsta utgörs av tänger och filar.
Fick jobb hos Tillanders
1999 fick han jobb hos Atelier Torbjörn Tillander på Glogatan i Helsingfors. Design av smycken har långa anor i den Tillanderska släkten. Annette Tillanders farfars farfar Alexander E. Tillander grundade redan 1860 en guldsmedsbutik i S:t Petersburg. Torbjörn Tillander som är Annettes far grundade i sin tur eget företag 1956.
– Det blev en helt ny skola för mig att få följa med hur proffs arbetade. Jag lärde mig mycket under tiden hos Tillanders.
Med åren började Jan-Erik Heino som är född och uppvuxen i Lovisa fundera om han kunde starta ett eget företag och därmed få mera tid för familjen. Hans arbetskamrater sa att om han lämnar Helsingfors för sin sambos och dotters skull ska företaget också uppkallas efter en kvinna eller en flicka. Då beslöt sig Heino för att döpa företaget till Luna Design efter sin dotter Luna som i dag är elva år gammal.
När Jan-Erik Heino beskriver arbetsprocessen för en guldring förstår man att det handlar om en liten vetenskap i sig. Det vita guldet och platinan finns i stänger, guldet och silvret som små korn. Innan metallerna blandas ihop och smälts har smeden räknat ut hur mycket som behövs för att uppnå den mängd av karat kunden vill ha. Sedan formas smycket med hjälp av olika verktyg. Det finns allt från små tänger till filar och hammare. Med hjälp av lödningsapparater och fräsar tar smycket sedan sakta form.
Kräver tid och tålamod
Heino beskriver sig själv som en perfektionist som inte alltid har det tålamod som krävs. Han önskar ibland att jobbet skulle gå snabbare, men vet att det är omöjligt att forcera det.
Som motvikt till det ibland fysiskt tunga jobbet tycker Heino om att spela datorspel på fritiden. I viss mån gör han även grafiska beställningsarbeten via Photoshop och hjälper bekanta med hemsidor. Fotografering är ett av de nyare fritidsintressena.
För tillfället är Heino också aktuell i tävlingen "Årets vackraste ring". Idén till bidraget "Bridges" föddes för ungefär tio år sedan. Men när Heino började skapa ringen hände en hel del på vägen. Utformningen blev inte så enkel som han från början hade planerat. Ringen fick en inre ringskena, mjukare former och stenar som inte alls fanns med i originalskissen.
– Det var en kompis som uppmanade mig att delta i tävlingen. Jag funderade en månad innan jag bestämde mig för att gå med.
När ringen nu finns har han bestämt att det är sambon som ska få den som tack för tjugofem gemensamma år.
Han vill också tro på det rejäla hantverkets framtid. Handgjort kostar men de flesta kunderna inser värdet och är beredda att betala.