Från saltstänk till lerjord
I Lovisa finns allt från ytterskärgård till skog, leriga åkrar och mycket historia. Östnyland körde runt i en dag för att ta reda på hur det är att leva och bo i olika delar av Lovisa.
LOVISA Vågorna stänker mot relingen när yrkesfiskaren Mikael Lindholm styr ut mot havet för att vittja ryssjorna i närheten av Boistö.
– Det är för tidigt att säga hur den kyliga våren kan ha påverkat fiskbeståndet. Det är bäst om våren och försommaren är varm. Får vi en indiansommar söker fisken sig ner mot djupare vatten, och simmar inte in i ryssjan.
Mikael Lindholm bor i Söderby i Vahterpää. Området hör till södra Lovisa och är tillsammans med Näsby i Strömfors den östligaste delen av Lovisa.
– I Söderby är Lovisa som vackrast. Det finns inget bättre än att bo granne med havet. På senaste tiden har vattnet blivit klarare och renare. Förr var jag tvungen att en gång i veckan tvätta fiskeredskapen rena från alger, nu behöver jag göra det med två till tre veckors mellanrum.
Osäker inkomst i klombination med frihet
Att bli fiskare var inget Mikael Lindholm planerade, men båtar och fiske har alltid haft en stark dragningskraft på honom. År 2009 bytte han bransch och blev yrkesfiskare. Fiskaryrket betyder att jobba i snålblåst, kyla och att ha en osäker inkomst.
Det finns rikligt med fisk i skärgården. På sommaren fiskar han främst lax och även lite fjällfisk. På hösten är det sik som gäller och på vintern gös, gädda och lake. Under våren fiskar han under en kort period gös, abborre och gädda.
I fjärran skymtar Orrengrund. Vågorna blir allt högre och Mikael Lindholm styr försiktigt mellan stenarna. Det finns gott om stenar i den östnyländska skärgården, strandremsorna kantas av större och mindre stenbumlingar, där måsarna sitter och vilar.
– Friheten finns ute till havs. Ytterskärgården är som en annan värld, till och med doften är annorlunda. Ensamarbetet är ingen nackdel, och jag ser till att ha daglig kontakt med andra yrkesfiskare. Vinden har aldrig överraskat mig, men trots att jag vuxit upp i skärgården kan det dyka upp stenar där de inte borde finnas.
En båt har kört över en av hans ryssjor och bucklat till den. I morgon reparerar han redskapen eftersom väderrapporten utlovar hårda vindar. Beroende på vindriktning och om det blåser över 10 meter i sekunden hålls båten förtöjd i hamnen.
– Om vi har en ledig dag styr familjen i regel kosan mot ytterskärgården. På fastlandet tycker jag att Skeppsbron och Lovisa centrum är värda ett besök.
Historiska Pernå
Enligt Lantmäteriverket ligger Lovisas mittpunkt, ganska praktiskt, mitt i Lovisa centrum. Alexandersgatan i centrum pryds av färggranna trasmattor som har målats på trottoaren.
Ralf Sjödahl, före detta kommundirektör i Pernå, tar en kopp kaffe på café Vaherkylä.
Han berättar att Degerby, alltså Lovisa, blev utbrutet 1745 och är betydligt yngre än Pernå. Ingen vet exakt när Pernå grundades.
– Vid kusten fanns bosättning redan under järnåldern. Pernå är Lovisas moderkommun.
Herrgårdarna i Pernå, som Forsby gård, Malmgård och Tjusterby gård, har tagit hand om invånarna i Pernå. Gårdarna har byggt upp samhällen med bybutiker och skolor.
I dag är byarna i Pernå mycket olika. Där finns jordbruksdominerade Hardom och Skinnarby och historiska Torsby. Skärgårdsbyarna Sarvsalö och Kabböle ligger lite vid sidan om, och invånarna får hjälpas åt att ta hand om varandra.
Längst i väster, mot gränsen till Borgå ligger Gammelby, Pålböle och Erlandsböle. Ett område som enligt Ralf Sjödahl har goda förutsättningar att utvecklas. Att marken där är privatägd sätter dock käppar i hjulet.
– Personligen tycker jag att Pernå skärgård är vackrast i Lovisa, tätt följd av Agricolakyrkan med sin historiska omgivning. Även Strömfors bruk är värt ett besök.
Från Kittilä till Lovisa
Under sommaren lever Lovisa upp, och turistströmmarna ger jobbtillfällen.
För tredje sommaren i rad jobbar Saana Veltheim från Kittilä på Strömfors bruk. I Lappland är det sommartid ont om jobb inom turistbranschen. Ungdomarna söker därför jobb i södra Finland.
Saana Veltheim ansvarar för att gästerna ska trivas i Lomatähdets hyrstugor, sköter bokningen och ansvarar för att ruljangsen kring sommarteatern i Bruket fungerar.
Hon är fascinerad av naturen och av den unika bruksmiljön, och att invånarna i Lovisa är så vänliga.
Det var meningen att Saana Veltheim skulle stanna en sommar i Lovisa. Nu har orten stulit hennes hjärta. Hon är beredd att flytta till Lovisa men har svårt att bestämma sig.
– En röd stuga med vita knutar skulle vara mysig, men jag skulle också gilla att bo i ett gammalt hus i Lovisa centrum. Staden är liten men har all service. Jämfört med Lappland är dessutom avstånden korta.
Enligt henne har Lovisa hamnat i skymundan jämfört med andra städer i södra Finland. Lovisa borde satsa mer på marknadsföring.
– Ortsborna är ibland blinda för allt det positiva i sin egen hemstad. Men så brukar det vara, jag har vuxit upp med norrsken och som granne till Pallas- och Yllästunturi och Kilpisjärvi. När man ser nationallandskapen varje dag tycker man att de är en självklarhet.
Mest landsbygd
Lovisa är mestadels landsbygd. För jordbrukarna har våren varit exceptionell. Inte i mannaminne har vårbruket kommit i gång så sent som i år.
Jordbrukare Mikael Nygårds lantbruk ligger i Mickelspiltom i nordligaste Lovisa. På andra sidan rågränsen finns Lappträsk.
I år odlar han sju olika sorter för att sprida den ekonomiska risken och arbetstopparna.
– Jag brukar presentera mig som Mickelspiltombo, i andra hand är jag från Liljendal. Först på tredje plats är jag från Lovisa, säger han med glimten i ögat medan han fyller på såmaskinen med maltkorn.
Samhörigheten i den avlägsna byn är god. När all service saknas får man hålla reda på varandra. Tillsammans har byborna rustat upp föreningshuset och ordnar fester med allsång.
Att bo längst bort i norr märks också i väderleken. Under vintern viner nordanvinden över slätterna. Temperaturen i Mickelspiltom brukar vara flera grader kyligare jämfört med södra Liljendal. Jordmånen är lerig vilket påverkar jordbrukarens jobb.
– Men så är det, i alla delar av Lovisa har man sina specifika ortsrelaterade bekymmer och glädjeämnen.