Uppåt och nedåt i Kokonbacken
Kokonbackens pister är resultatet av flera timmars plogande varje dag. För företagarna fortsätter jobbet som förut, men runt hörnet väntar ett beslut om fortsättningen.
BORGÅ Pistmaskinen ringlar upp sig för Kokonbacken som en åtta tons röd mask med 330 hästkrafter.
Långsamt, envist, med frustande dieselmotor knuffar den blöt snö upp till krönet. Där svänger den till höger, för att erbjuda en vid syn över hela Borgå. Sedan bär det av ner för "hoppbacken" dit de mera vågade åkarna tar sig.
När fören faller över kanten syns inte kyrkan längre i horisonten, och det gäller att hålla i sig för att inte falla mot glasrutan.
Det är brantare än det ser ut från marken.
Sexton år
Bakom spakarna sitter Niklas Blomander, mannen som tillsammans med sin syster och dennes son drivit Kokonbacken de senaste sexton åren.
Det är så här han börjar sina två eller tre första timmar av varje dag, ett precisionsarbete där pisterna ska vara i skick innan åkarna anländer till kvällen.
– Det gäller att få rätt vinkel och form. Det är inte ett jobb man hittar färdig personal för, utan alla måste utbildas.
De kommande åren gäller det för Blomander och hans kollegor att fundera över slalombackens fortsättning. Kontraktet löper ut om fyra år, varefter det övergår till ettårsavtal om trion inte kommer överens om något annat med staden.
Beslutet är bundet till flera saker, men främst att branschen är osäker. Särskilt det allt mera ombytliga vintervädret påverkar affärerna; för två vintrar sedan gick verksamheten på förlust, därpå följande gick den lite bättre. Det här året verkar ganska normalt.
– Jag har varit i slalombranschen sedan mitten av 1980-talet. Under årens lopp har vintrarna blivit allt opålitligare. Det kommer mindre natursnö, och det påverkar affärerna.
Viktig planering
De osäkra inkomsterna gör att planeringen är vikigt. En stor investering betalar nödvändigtvis inte igen sig om den följs av dåliga år. Det gäller alltså att ha pengar i kistan, men också att stå på flera ben. På sidan om sysslar företagarna också med att sälja snökanoner och biljettsystem.
– Kanonerna började vi med för ett år sedan. Om vi kommer in i det så ska det börja löna sig. Biljettsystemen har vi jobbat med i åtta år, och de sysselsätter en person året runt.
Det är varmt inne i pistmaskinen, och det luktar lastbil. Styrningen sköts via en "ratt" och en joystick med åtta knappar som styr plogen och skrapan. När den kommer till ett av de större hoppen blir det ännu brantare än tidigare, och det känns som om maskinen ska falla över. Till vänster finns ett oroväckande stup.
I år är inte backen ens lika brant som den varit, i stället valde man att göra den mera lättskött.
Blomander intygar ändå att maskinen inte stjälper. De olyckor som skett har ägt rum i större backar och ofta efter att maskinen börjat glida sidlänges för att sedan skära fast och stanna fort.
– Men man har nog ont i magmusklerna efter en dag vid spakarna, särskilt i början av säsongen.
Just hoppen kräver också massor med extra tid. Dessutom är det svårt att göra alla nöjda: vissa vill ha längre hopp, andra högre.
– Vi försöker hitta en lämplig mellanväg. Det är petnoga att bygga dem, för det här är ju en plog.
Året runt
Angående fortsättningen för slalombacken konstaterar Blomander att det är svårt att komma ur slalombranschen när man en gång tagit sig dit.
En tanke är att göra Kokonbacken lönsam året runt, något som också skulle tillåta en mera långsiktig personalpolitik i motsats till det säsongsjobb som nu gäller.
Företagarna har funderat på gästbåtshamnen och campingen, och hur de skulle kunna ge mera verksamhet i backen på somrarna.
– Terrängcyklingen räcker inte ensamt. Med mera verksamhet året runt kunde vi anställa en person på heltid. Nu funderar vi varje höst på huruvida bra personal återvänder.