Sjukhussångarna vill sprida tröst och hopp
BORGÅ. – Det kändes riktigt i hjärtat, säger Hjördis Piippola efter att ha hört Sjukhussångarna sjunga på servicehuset Johannahemmet. Sjukhussångarna är de enda av sitt slag i Östnyland, och sjunger outtröttligt om Gud samtidigt som resten av världen stressar vidare.
På servicehuset Johannahemmet har flera av de äldre slutit ögonen, vissa har också knäppt sina händer. Flera nynnar med, men de flesta bara lyssnar. När den allmänkristna sånggruppen Sjukhussångarna stämmer upp i Tryggare kan ingen vara höjer flera i publiken sina stämmor.
Det här är ingen helt vanlig händelse i dag. Annat var det i slutet på 60-talet när de flesta kyrkor sjöng på sjukhus och äldreboenden, de äldre fick sjungande besök med några veckors mellanrum och koordinationen fungerade. Nu har den ena kyrkan efter den andra slutat ordna sångstunder. Det berättar Mona Grönroos från Sjukhussångarna, den enda östnyländska gruppen som sjunger andliga sånger för de äldre numera.
Människor måste jobba, de är stressade, de har inte tid med frivilligarbete. Någon annan förklaring hittar Grönroos inte till att sångtraditionen nästintill försvunnit.
– Det är ingen vanlig kör som sjunger "fint" i klassisk bemärkelse, det handlar om en inre övertygelse och känsla, att vara med helhjärtat, säger hon.
Grönroos tror inte att det är en sak för varje troende att sjunga på sjukhus. Att se lidande, döende människor är inte lätt, säger hon. Verksamheten krympte ihop – och plötsligt var bara Filadelfiakyrkans Sjukhussångare kvar. Men hon gav inte upp trots den allmänna trenden.
– Jag har haft det här på hjärtat i trettio år, och bett för att jag inte ska sluta, säger Mona Grönroos.
Hellre än bra
– Mera, mera, viskar en kvinna knappt hörbart när kören tar en kort paus för att välja ut nästa musikstycke.
Ulf Emeleus, en av de sju sjukhussångarna som besöker Johannahemmet i dag, berättar om hur underbart det är att ha Jesus som länk till Guds himmel, och att ha något att se fram emot.
– Människorna i kören är enastående, de gör det här av kärlek och inre kallelse, säger hon om körkollegerna Emeleus, Rut Allén, Gun Berg, Runar Nylund, Ansa Nylund och Sam Nyman, och några andra som inte är här i dag.
Kören övar inte, utan dyker helt enkelt upp på sjukhusen och äldreboendena och sjunger. Den sjunger hellre än bra, som hon uttrycker det.
Om sångprestationen är sekundär, är kontakten med människorna drivkraften. Vad spelar det för roll hur fin och skönsjungande en kör är om inte hjärtat är med, frågar sig Mona Grönroos.
Drömmer sig bort
Till näst stämmer kören upp i en sång om barnatro. Alla i kören håller oavbrutet ögonkontakt med publiken som lyssnar koncentrerat. En av dem som verkligen ser ut at njuta av musiken är Börje Liljeberg.
– Åh vad härligt det här var, jag drömde mig bort och glömde riktigt mig själv, säger han efter att kören avslutat med ett sista stycke och de flesta lyssnarna redan börjat röra sig mot sina rum.
Alla kanske inte förstår hur viktigt det är för de äldre att få en paus i vardagen, säger Mona Grönroos, att se vanliga människor i vanliga kläder.
– Inte bara vitklädd personal.
De träffas, de pratar, de sjunger, och den som vill prata om tro får gärna göra det, säger Grönroos – men ingen blir tvingad. Som hon ser det får alla ha den tro de vill. Sjukhussångarna bidrar med det kristna budskapet, säger hon, och kan kanske väcka tankar om livet och vad som kommer härnäst.
– På sjukhus sköts kroppen väl, själen mindre väl och anden nästan inte alls, säger Mona Grönroos som själv har en bakgrund inom hälsovården.
Hon har också forskat i människan som helhet, och är övertygad om att den andliga delen är viktig. Andligheten är inte prioriterad i vården utom i specifika fall, säger hon, därför behövs grupper som Sjukhussångarna. Enligt Grönroos är var och en av oss en andlig varelse.
– Vi vill förmedla ljuset och kärleken, att Gud bryr sig om alla, också dem som inte själva tror. Vi sjunger tröstens sånger.
Hon talar inte bara om äldre, utan alla människor. Ålder är en struntsak bara man mår bra, säger hon, det gäller bara att inte tänka på till exempel att bli gammal som en negativ sak utan vara positiv till sinnes.
– Jag har fått gåvan att se ljust på livet, den vill jag dela med mig av.
Känns i hjärtat
Hjördis Piippola har också lyssnat på Sjukhussångarna på Johannahemmet, och sitter kvar på soffan en stund efter att musiken tynat ut. Hon njöt av uppträdandet i fulla drag.
– Det kändes riktigt i hjärtat.