I 70 år stod kistan tom
SIBBO. En liten, lätt kista lades i hjältegraven under högtidliga former för snart en vecka sedan. I kistan låg de rester man funnit av undersergeant Tor Rosenberg, försvunnen i storoffensiven vid slaget om Tali-Ihantala den 2 juli 1944.
Hjältegraven utanför gamla kyrkan i Sibbo har stått tom fram till nu, och många är de tankar som familjen haft kring Tors försvinnande.
Brodern Paul Rosenberg var fjorton år då hans föräldrar nåddes av budet att sonen var saknad.
– Det var ett hårt slag för främst mor. Själv var jag så ung att jag inte förstod vidden av det hela. Det är först efteråt som känslorna kommit, kanske främst för att det aldrig blev någon begravning. Det blev liksom aldrig någon sinnesfrid kring Tors försvinnande.
Familjen hade tre söner i krig varav två kom tillbaka med livet i behåll. Tor var den äldsta och enligt Paul den som låg hans föräldrar närmast hjärtat.
– Det var lite så, att Tor var lite speciellt kär. Mamma sa alltid att det fanns något av ett helgon över honom.
Paul själv var bara nio år då hans bror åkte till fronten och hans minnesbilder av honom är därför vaga.
– Jag minns att jag såg upp till honom då han kom hem på permission och då han var hemma under mellankrigstiden.
Avgörande strid
Då Tor försvann var tidningarna fulla av dödsannonser. Slaget har liknats vid en slakt, finländarna
retirerade under kaotiska förhållanden och förlusterna var stora. Sammanlagt räknas 1 100 ha stupat och lika många saknades, 6 300 skadades i striderna som kom att bli slutskedet på fortsättningskriget.
Det var kaplan Kurt Wirén som hämtade budet om att Tor var saknad, och efter det inledde familjen sin utredning för att få reda på vad som skett.
– Vi följde ju med hur fronten gick och hur de våra retirerade. Vi sökte efter någon som skulle ha sett vad som hände just den dag som Tor stupade, frågade av de som varit med på samma ställen vid Ruokokoski i Suurimäki öster om Ladoga. Men ingen hade sett något.
Återhållen känslostorm
Länge spekulerade familjen om möjligheten att Tor var tillfångatagen, i övrigt bara väntade man på att någon skulle ha närmare besked. Känslorna svävade mellan hopp och återhållen sorg.
– Känslor talade man inte om på den tiden. Sorgen släpptes aldrig upp till ytan och ännu långt efter kriget var man tyst om krigshändelserna.
Det var då böcker om händelserna på fronten började ges ut som familjen fick fler namn på de som varit i Tors enhet.
– Vi ringde runt till olika frontsoldater och fick slutligen tag på Runar Lindström som varit gruppchef tillsammans med Tor. Han kunde berätta att han sett Tor åla över en mindre väg, och att han skulle ha blivit träffad just då.
Men säkert var inte det heller, avståndet hade varit så långt att Lindström inte var helt säker på att det var Tor. Både mor och far hann avlida utan att få svar på sina frågor och för Paul började det framstå som ännu viktigare att han skulle få reda på vad som skett.
Många var de berättelser som familjen fick av krigskamraterna. Tor hade varit omtyckt och respekterad av alla.
Ryskt fynd
Så fick Pauls familj i oktober 2012 ett brev att Tors soldatbricka hittats. Alla soldater hade en identifikationsbricka och den hade man funnit i samband med att man sökte kvarlämnade ryska soldater i området kring krigsskådeplatsen.
– Det var Minnesföreningen för krigsdöda som meddelade att brickan hittats av en rysk grupp som fortfarande söker stupade. Ryssarna har nämligen en tanke att kriget inte är förbi innan alla soldater har hämtats hem och blivit lagda i vigd jord.
Att det skulle gå så att det är ryska medborgare som hittar Tor väcker tankar.
– Under ett krig har man ju starka känslor gentemot fienden. Men krig är krig och de ryska soldaterna gjorde inte annat än lydde order de heller. Och vi kan inte veta hur många från andra sidan som dog för Tors kulspruta.
Finländska veteranorganisationer har också sökt saknade soldater och det finns en överenskommelse om att man överlämnar varandras soldater vartefter de hittas.
Nu skulle man bara säkerställa att de få kvarlevor som hittats verkligen var Tors, och det skulle man göra genom ett DNA prov. Av olika orsaker kom det att ta lång tid, och nu fick familjen igen gå igenom olika tankar om Tor.
– Vi var fortfarande osäkra på om det verkligen var Tor som var hittad. Men det var trots allt en lättnad för nu hade vi i varje fall hans bricka och det betydde med all sannolikhet att han stupat just där den var hittad.
Äntligen begravd
Det skulle gå ända till sommaren 2014 innan Tors kvarlevor äntligen kom tillbaka till Sibbo och begravningen kunde planeras.
Nu då allt är över och Tor ligger under sin sten tillsammans med andra stupade, så kan brodern Paul känna en lättnad. Nu ligger hans bror inte i främmande land längre.
– Jag hade dåligt samvete på äldre dagar. Jag funderade mycket på att Tor aldrig blev begraven och välsignad. Om det var för att skydda mamma mot alltför svåra minnen eller vad det var, vet jag inte.
Då Paul såg den lilla kistan i Ljusets kapell i Nickby, så var det många tankar som skakade om honom. Men samtidigt var det slut på osäkerheten kring broderns öde.
– Nu får jag sinnesfrid.