På Hermansö är naturen nära
BORGÅ. Esse Koskelainen bor på Hermansö, på gården där hon växte upp. Hon trivs, och hoppas att också de som nu köper tomt och bygger hus på ön ska trivas.
När man kör över bron till Hermansö kommer man ut på landet. Den första biten slingrar sig vägen fram, smal och gropig och delvis övervuxen av buskar. Några hundra meter längre fram blir den bredare och där håller nya hus på att resa sig. Grunden för en bredare väg är lagd och reservation för gatubelysning finns, endast stolparna fattas.
För Else-Maj Koskelainen, eller Esse som hon hellre kallas, är det ingen katastrof att Hermansö byggs ut.
– Jag tycker nog att folk får komma till Hermansö och bo. Om man vill bo ensam kan man bo på en holme någon annanstans, säger hon.
Esse Koskelainen själv bor på samma gård där hon föddes. Barndomshemmet som byggdes efter kriget med de material som fanns att få då revs för att ge plats för det nuvarande bostadshuset. Men trädgården och stranden är samma. Också svinstian och hönshuset finns kvar, om än lite ombyggda.
När Esse Koskelainens familj flyttade till Hermansö från Kalvö, där hennes äldsta syskon är födda och där både hennes far- och morföräldrarna levde, bodde endast tre andra familjer året om på ön. En av dem var lotsen Lönnroos och hans familj. På östra sidan av Hermansö, på Björkholmen, fanns lotsstationen ända tills verksamheten flyttades till Emsalö. Stationsbyggnaden finns kvar och är i dag skyddad.
En av vägarna på Hermansö heter Tyterskärsvägen. Namnet har vägen fått då invånare från Tyterskär flyttade till Borgå efter att öarna överlåtits till Sovjetunionen efter kriget.
– På hösten 1948 började de komma, de som flyttade från Tyterskär. De fick tomter och började bygga.
De husen utgör i dag nästan en egen by. För sextio år sedan fanns också några sommarstugor på ön, men inte så värst många.
Båten till Tolkis
Mycket har förändrats sedan Esse Koskelainen föddes i mitten av 1940-talet. Då var Hermansö mest skogsmark.
– Vi plockade mycket bär och svamp. Förr fanns det mycket kantareller, men nu är nästan alla mina kantarellplatser under något hus, konstaterar hon.
För den som bodde i skärgården var båten det viktigaste, och oftast det enda, fortskaffningsmedlet.
– Skulle man någonstans så var det med båt man for.
Båten var också nödvändig för fisket, som i sin tur var en del av livet på Hermansö.
– Jag tycker om att fiska. Det har jag alltid gjort. Pappa var på sjön så vi fiskade tillsammans med mamma. Jag har det liksom i blodet, säger hon.
Tolkis var knutpunkten. Det var där skolan fanns, där fanns butiker, till och med tre stycken, post och två olika banker.
– Ville man se en film så fanns det till och med en biograf. På Dansholmen och i brandkårshuset ordnades dans, minns Koskelainen.
Några bussar gick inte till Hermansö, eller ens till Haiko.
– Skulle man ta bussen fick man gå till Haikovägskälet på Tolkisvägen, och då var man redan halvvägs till stan.
Så värst mycket orsak att besöka Borgå fanns det inte.
– Till Borgå for vi bara om vi skulle föra något dit. När vi hade plockat bär och svamp och skulle sälja det på torget.
Farlig skolväg
Småskolan fanns i den byggnad där Katthuset finns i dag och barnen från Hermansö rodde oftast över sundet till skolan. Det var inte lång väg att ro, men det gällde att se upp så man inte blev påkörd av något av de stora fraktfartygen som trafikerade i vattnen.
– Vi fick se noga efter att det inte kom någon båt. Om det kom en skulle vi ro mot aktern. De var lastade med props och det kunde falla någon bit från båtarna.
När barnen förtöjt roddbåten var det inte lång väg kvar till skolan. De fick gå över järnvägsspåren två gånger, och också då fick de vara försiktiga.
– Vi måste se till så vagnarna var stilla innan vi gick i mellan dem. När man lossat en vagn rullades följande framåt, minns Koskelainen.
Hon minns däremot inga olyckor, men nog en skylt som uppmanade dem som rörde sig i trakten att se upp för fallande props.
Under menförestider promenerade barnen till skolan. Det var inte heller särskilt lång väg, fast längre än sjövägen. Då fanns det två alternativ – antingen kunde barnen gå längs vägen över bron på Albert Edelfelts Strandväg, eller så kunde de ta sig över det som Esse Koskelainen kallar för sänkan, det då mycket smala sundet mellan Hermansö och fastlandet, där reningsverket finns i dag.
– Det gick oftast, om man hoppade på stenarna i sänkan. Ibland kunde det vara så högt vatten att också bron var under vattnet, och då var det bara att ta av sig stövlarna och strumporna och vada över bron.
Ruggiga berättelser
Esse Koskelainen känner de flesta som bodde på Hermansö, i Haiko och i Tolkis då hon var yngre. Det fanns en del obebodda hus, och så gick det en del historier. En av dem förknippas med ett hus av vilket endast stenfoten finns kvar.
– Det sägs att föräldrarna åkte i väg till julottan och när de kom tillbaka stod huset i ljusan låga och barnen var kvar inne. Man säger att de spökar. Jag har aldrig sett något, men var rädd för spöket när jag var liten, säger hon.
Det talades också om en spion som bodde i ett av husen.
– Det var ett mörkt hus ute på udden. Träden stod nära och huset hade fönsterluckor. Det var ett kusligt hus, mamma sa alltid att vi inte skulle gå dit.
Livlig trafik
Från Koskalainens strand ser man ända ut till Finska viken. En kylig måndag i juni är det lugnt på fjärden, men då Esse Koskalainen var liten var det mycket trafik. Sågen på Sågholmarna utanför Hammars var ännu i gång och i Tolkis fanns både cellulosafabriken, en slip och sågen som krävde leveranser.
– Det låg fullt med båtar på redden. En del av dem var högre än holmarna.
I dag finns det en detaljplan för Hermansö och många tomter till salu. En del av skogen har fått ge vika, bland annat alldeles intill Koskelainens hus. Esse Koskelainen är inte den som låter några fällda träd dra ner på humöret.
– Det var mörkt i köket tidigare, men nu har vi ljus. Fast solen lyser rakt på termometern, så den visar fel.
Hennes trädgårdsland prunkar, trots det kyliga vädret. Förr växte det potatis i hela trädgårdslandet, potatis som sedan såldes till andelshandeln i Tolkis.
Esse och Lasse Koskelainen har varit ett par i femtio år. Lasse kommer från Haiko, och under en tid bodde paret i Hammars där de hade ett hus. När Esses mamma gick bort och de flyttade tillbaka till Hermansö var båda lika glada över det.