Nära och äkta men med viss distans
Eva Kela är öppen, spontan och empatisk. Hennes styrka är att hon kan vara här och nu, också då kameran går. Under sina femton år som programledare har hon hunnit med mycket. Just nu letar hon efter försvunna personer och gör morgontv.
Energisk. Det är det första adjektivet man kommer att tänka på i kombination med journalisten och programledaren Eva Kela. Hon pratar om sitt jobb, sin familj och sin dotter, om hur hon trivs med sitt liv. Hon berättar entusiastiskt om utmaningar i jobbet och radar goda sidor efter varandra. Det sprudlar och bubblar ur henne, hon hoppar fram och tillbaka i sin berättelse och inflikar en kommentar här och där. Hon är verkligt levande.
Det är svårt att tro att samma utåtriktade person kämpat med ångest i flera år
– Jag trodde jag skulle få släpa på min skugga resten av mitt liv. Det var en lång process att ta sig ur den, säger hon, med ens allvarlig.
Eva har valt att öppet tala om sin sjukdom.
– Jag tycker att man talar alldeles för lite om psykiska sjukdomar och det var därför jag berättade om min, säger hon.
Redan som barn kände hon sig ibland som en outsider och mådde verkligt dåligt i perioder. Redan tidigt sökte hon hjälp för sitt illamående.
– När jag var 18 år gick jag till mentalvårdsbyrån med inställningen att nu fixar jag det här. Men det hjälper inte att gå tio gånger till en läkare, det behövs mera än det.
Det allra viktigaste är att någon verkligen ser en, ser att sjukdomen är verklig och på det sättet också bekräftar att man kan må så dåligt som man mår. För det är inget man själv väljer att göra.
– Folk tror att man själv bestämmer över psyket. Om man kunde det så skulle ingen välja att må så dåligt som man gör när man är riktigt sjuk. Och man är inte bara sjuk, man kan fungera ändå. Jag har varit helt frisk och riktigt sjuk på en gång.
Eva tycker inte att hon är speciellt modig för att hon genom att berätta om sin egen ångest gett psykiska sjukdomar ett ansikte och lyft fram problemet.
– Jag skulle inte ha talat om det om jag inte hade varit okej med det. Jag var inte rädd för att prata om min ångest, och då är det inte heller modigt att göra det, säger hon.
Letar reda på folk
Just nu är Eva Kela aktuell som den ena programledaren i programmet Kadonneen jäljillä. I programmet letar man efter någons saknade släkting eller vän, och Kela och hennes programledarkollega hjälper till med efterforskningen och reser med till det land den försvunna förväntas finns samt är med hela vägen till återseendet då man möter en mor man aldrig sett eller en bror man inte vetat om att man har.
Det är starka känslor man ser från soffhörnet .
– Det är just så känslosamt som det ser ut att vara, konstaterar Eva.
Hon har gjort fem avsnitt, det vill säga fem resor och fem människoöden.
Eva har jobbat som journalist och programledare i mer än femton år och intervjuat människor i många olika situationer. Yrkesrollen i att vara med och spåra upp försvunna släktingar avviker från tidigare jobb så att hon i programmet är mera medmänniska än programledare.
– Jag är som en medresenär, både i den yttre och i den inre resan.
Att åka med en främmande människa och vara med om den människans kanske mest känslosamma ögonblick är intensivt och kräver energi. Eva lever med i känslostormarna, men håller ändå en viss distans. Det är inget hon har problem med.
– Jag har en personlig distans. Jag är ju bara med, det är den andra personen som står där med sitt bultande hjärta i handen, säger hon.
Under resans gång, och speciellt en så viktig resa, kommer medresenärerna nära varandra fastän de varit helt obekanta innan.
– Det är en djup, personlig och spännande resa för den personen. Jag känner mig ärad över att få vara med.
Det är en sak att vara personlig och en helt annan att vara privat. Eva Kela tycker att hon lyckats balansera mellan de två polerna. Balansgången mellan yrkesroll och privatperson går lätt ihop då man är synlig i olika slags program. En del av jobbet är också att bjuda på sig själv.
Det är också hennes glädje och förmåga att hitta källor till glädje i också dystra stunder som fått tack av dem som hittat sina nära genom programmet.
– Man kan naturligtvis inte skratta åt det vi gör på en resa med någon som letar efter en släkting, men ibland han man ha fantastiskt roligt åt något alldeles litet. Som att det finns bananketchup på Filippinerna.
Utmana sig själv
Att se dottern växa är det viktigaste med tanke på framtiden. Och som liten drömde Eva om att han hund. Och om att resa ännu mera.
– Det positiva med hela ångestgrejen är att jag har lärt mig att leva här och nu utan att se så mycket framåt. Jag behöver ändå stiga över min bekvämlighetsgräns ibland, och det gör jag.
En sak som är över Evas bekvämlighetsgräns är att jobba på finska.
– Det är svårt att tala finska fritt, som Eva. Min styrka i mitt jobb är att jag är här och nu framför kameran och om jag funderar för mycket på vad jag säger försvinner den effekten.
Finska får Eva att tänka efter innan hon pratar och det tär på spontaniteten. Som liten hade hon svårt att lära sig språket och en del av det utanförskap hon kände var på grund av språket – man talade inte med henne eftersom hon inte förstod. Den känslan finns kvar, och blossar upp ibland. Det händer att hon låser sig då hon ska prata på finska och blir stressad.
– Jag är inte helt bekväm med att jobba på finska och därför gör jag det. Då är jag modig, för det är jag rädd för.
Den språkliga identiteten är viktig för Eva. Hon minns första gången hon ställdes inför frågan om sitt modersmål.
– Det var när jag var utbyteselev i Italien. Jag minns att jag skämdes när jag inte kunde svara på min värdmammas frågor om hur det kommer sig att vi pratat svenska.
– Om det inte varit för skammen att inte kunna finska hade jag kanske försökt tala det jag kan eller tala engelska, men det gick inte.
Folk har åsikter om offentliga personer, som programledare på tv. Vad tittarna tycker är viktigt, men Eva försöker att inte ta åt sig av enskilda påhopp.
– Det finns säkert massor med feedback, men jag har försökt låta bli att läsa den. Det finns en viss kategori människor som har ett behov av att ösa ur sig kommentarer om andra, men det hör till. Det gör mig inte bättre att få veta allt sådant.
Kritiken brukar gälla att hon är alltför energisk. En del tror att det är spelat, att man inte kan ha så mycket energi hela tiden. Det kan man. Om man mår bra.
– Det andra är för mina glasögon, det finns de som inte gillar dem alls, och det säger de också.
Det gör inget. Eva Kela har de glasögon hon vill, hon är den person hon vill vara, hon klär sig som hon vill. Och hon skrattar högt och brett.
– Världen är just så konstig som den ser ut att vara. Det är skönt, för det finns inte rätt eller fel. Man får vara sådan man är, säger hon.