Carl samlar på små dyrgripar
Modellbilar, helst av märket Volvo, är Carl Björkmans stora passion. För honom är en utsökt formad liten bil lika vacker som ett konstverk. Hemma i Hindhår har samlingen däckprydda nått fyrahundrastrecket.
BORGÅ 1963 köpte Carl Björkmans morfar en pärlvit Volvo PV 544. Den blev upptakten till sonsonens brinnande bilintresse och sedan dess har det alltid handlat om Volvo framför alla andra märken. Ett svårt märke då det kommer till miniatyrmodeller har det visat sig.
– På åttiotalet då jag började samla på modellbilar så gick det sällan att få tag på Volvon. De var dessutom dyra. När jag hittade en lämplig modell så brukade jag vänta tills jag hade råd att köpa den, säger han.
Han har svårt att utse några favoriter framför andra; alla bilar är honom kära. Men visst finns det några modeller som har det där lilla extra som därför har större affektionsvärde.
– Den här röda Volvo PV:n av årsmodell 1964 var en av mina första investeringar. Den köpte jag för studiestödspengar då jag fortfarande bodde hemma hos föräldrarna.
Varsam
Carl Björkman lyfter varsamt upp den rödglänsande dyrgripen med gammaldags radialdäck med vit rand. Egentligen borde han ha vita bomullsvantar à la museifolk på sig – flottiga fingermärken på den blanka metallen är så gott som omöjliga att få bortputsade utan att det blir spår.
Största delen av hans bilar är fortfarande parkerade i obrutna originalaskar. Det gör att modellbilarna behåller sitt värde.
– Jag är för stor för att leka med bilarna. Det är inget problem att förvara dem i oöppnade förpackningar, säger han.
Som liten lekte bröderna Björkman, Carl och Peter, med Matchbox eller motsvarande andra småbilar. Många bilar kördes slut i killarnas nypor; det grämer ibland.
– Jag såg en likadan bogserbil som vi lekte med som små på en marknad i Sverige. Försäljaren vill ha 600 euro för den, berättar han.
Ovärderlig
Modellbilssamlingens värde går inte att mäta i pengar. Carl Björkmans värdefullaste bil är en Volvo P 1800 ES årsmodell 1971. En potentiell köpare har erbjudit 1 800 euro för den men han skulle absolut inte komma på tanken att sälja. Alla samlare tampas med samma problem: Det har svårt att avstå från sina dyrgripar.
– Kollar man på e-bay eller andra auktionssajter finns det miniatyrmodeller till salu för till och med tresiffriga belopp, säger han.
För en äkta bilsamlare så gäller det att hela tiden hålla tentaklerna ute och spana efter nya modeller. Han håller utkik och köper bilar emellanåt. Björkman är mycket på resande fot i jobbet och brukar passa på att sticka in i leksaksaffärer för att botanisera bland småbilarna. Lämnar han bilen på service så brukar han kolla in om bilaffären har några miniatyrmodeller till salu.
– Åker vi utomlands med familjen så passar jag också på att titta efter modellbilar. I samband med en semesterresa hittade jag bland annat en Volvo Amazon polisbil årsmodell 1966, säger han.
En annan raritet i samlingen är Volvos limousinmodell, en förlängd limousinvariant av Volvo 260, som var populär bland östeuropeiska pampar. Det gav staden Wandlitz, där den östtyska partitoppen bodde, öknamnet Volvograd.
Kvalitetsbilar
Det är inte lätt att få tag på kvalitetsmodellbilar, som mest har han betalat lite mer än 400 euro för en bil i miniatyrformat. Priset hänger, liksom alltid, ihop med kvalitet, tillgång och efterfrågan. Rejäla bilar, gjutna i metall med naturtrogna detaljer och tillverkade i liten skala kostar mera än dussinvarianter.
– Just nu har jag ögonen på en Volvo 242 grupp A som finns till salu på e-bay. Planen är att den ska bli min alldeles i dagarna.
Internet gör det enklare att hålla koll på utbudet av miniatyrmodeller. Vänner och bekanta som känner till hans hobby brukar också tipsa honom om fina småbilar eller ibland till och med inhandla någon miniatyrmodell. Björkman konstaterar att Finland inte är något bra land för modellbilsfantaster – det finns så få samlare att man stämplas som excentrisk.
Små konstverk
– Folk tycker jag är tokig med mina modellbilar men det här är mina konstverk. Andra hänger tavlor på väggarna och njuter av att titta på dem, jag gillar bilar, säger han.
Hurdan färg bilen är har definitivt betydelse. Carl Björkman finner vit som morfars Volvo särskilt attraktiv – "fast vit inte är någon färg" – men blicken vilar också i bruna, gröna och gula nyanser. Däremot får han ingen kick av klassiska bilfärger som silver, röd och svart.
De flesta av Volvo-bilarna har han köpt i Sverige och hittar han en läcker modell så slår han till och köper den i alla tillgängliga färger. Alltid behöver det inte ens vara bilar; bara det står Volvo på så vill Carl Björkman ha prylen till sin samling.
– Jag har bland annat ett ark Volvo glansbilder i plast, säger han.
Samlargen
Samlandet ligger i blodet, även morfar samlade på ett och annat, "i princip vad som helst". Morfars ögonsten, den vita Volvon, finns fortfarande kvar i familjen och inte bara själva bilen visar det sig.
– Allting kring den bilen finns sparat, allting från första besiktningskvittot till det sista, inklusive alla kvitton från bensinköp på macken, berättar Björkman.
För tillfället ligger hans rullande, små dyrgripar till största delen nerpackade i flyttlådor men meningen är att de ska få en mera framträdande plats i hemmet. Ett rum nere i enfamiljshusets källare ska inredas med hyllor – där ska miniatyrmodellerna få en synlig plats.
– Jag har världens bästa fru, utan hennes stöd kunde jag inte ha en sådan här hobby.