Solveig har skjutsat nästan alla Borgåbor
BORGÅ. Kvinnliga busschaufförer är rätt vanliga i dag. Men då Solveig Bergman äntrade chaufförssätet var det uppseendeväckande.
Många Borgåbor kommer ihåg den späda kvinnan bakom en stor ratt. Det är Solveig Bergman som har rattat bussar i Borgå sedan 1985. Men nu är det dags att lägga av.
I en väldigt manlig miljö måste kvinnorna visa framfötterna, visa att de duger. Man får ha lite skinn på näsan skulle man tro?
– Nejdå, jag blev från början väldigt väl mottagen, protesterar Solveig. En del kommentarer har hon förstås fått höra, men mestadels positiva. En och annan har ändå undrat hur hon som är så liten till växten kan köra en stor buss.
– Någon undrade också om jag hittar fram.
Även om det kommit mestadels positiva kommentarer så har Solveig känt på sig att hon behövt stå upp till bevis om sin kompetens.
– Jag kollade resemålen på förhand, förberedde mig och gjorde inte som männen som for i väg och frågade sig fram. Gör karlarna fel så är det inget med det, men om en kvinna gör fel så kanske man säger att det är just för att hon är kvinna. Det vill jag inte höra.
Bussar genom hela livet
Solveig säger att det här med bussar varit något speciellt för henne ända sedan barnsben. Den första leksaken hon minns var nämligen en blå buss.
Och det var en blå buss hon skulle komma att köra då hon efter ett yrkesbyte 1985 tog mod till sig och närmade sig Henrikssons bussbolag.
– Men först frågade jag den enda kvinnliga busschaufför jag sett om jobbet och hur hon trivdes.
Henrikssons bussbolag önskade henne välkommen, det vara bara att göra praktik och börja köra. Spänd var hon inför hur de manliga kollegorna skulle ta emot henne.
– Jag har aldrig känt att jag skulle ha varit i sämre position än männen, det har varit gott kamratskap.
Då Henrikssons bussar köptes upp av Borgå trafik var det sorgligt, det kändes svårt att avstå från den familjära stämningen och uppgå i ett mycket större bolag.
– Det tog mig faktiskt några veckor att anpassa mig och acceptera vad som skett.
Långt arbetsliv
Nu väntar semester och från maj pension och då kan Solveig säga att hon sammanlagt jobbat 50 år. Hon var nämligen bara 15 år när hon steg in i arbetslivet och hann vara många år på Tampellas plastfabrik innan det blev bussar.
Jobbet har inte känts enformigt och hon har kört både turbussar och turistbussar.
– Jag körde många Kurirenresor. Det blev över tjugo resor till Åland.
Nu kör Solveig linje 14 i Borgå och startar till Neste på morgnarna. Därefter kör hon till Söderveckoski och plockar upp skolbarn i Vålax och Ebbo. Så blir den 2:an och Tolkis-Huktis och Kråkö-Vessö.
– Att skjutsa barnen har varit det bästa. Det har varit roligt att se dem växa.
Lugnet räddar
Den enda incident hon kommer ihåg var en första maj då en berusad karl tog tag i hennes hår då han inte ville betala nattaxan.
Men andra passagerare skrämde i väg honom så det blev inte mer av det. Solveig säger att det räcker med att vara lugn och prata och ta folk på rätt sätt. Så undviker man bråk.
Det här med lugn är säkert en orsak till att Solveig någonstans i sina gömmor har pokaler från bland annat nio finska mästerskap i precisionskörning med personbil. Tillsammans med sin väninna Gunilla Backman har hon också under flera år ägnat sig åt orienteringskörning och även där haft framgång.
Men nu väntar pensionärslivet och det har hon väntat på.
– Jag har räknat dagarna och trodde att jag skulle gå i pension vid 63. Det blir vid 65 i stället och jag känner mig lättad.
Men Solveig säger att nu när pensionärslivet närmar sig så är det kaos inom henne. Det gäller att skapa ett nytt innehåll för dagarna som tidigare dikterats av stränga tidtabeller.
– Det känns som att kasta sig ut i rymden.