Pilkare jagar gös på jakt
BORGÅ. Gösen gillar att fånga sin fiskföda i grumligt vatten. Det är orsaken till att den vintertid vandrar upp längs med Borgå å – till stor glädje för alla pilkfiskare.
Det är göstider i Borgå å. Det märks på mängden pilkfiskare som dagligen sitter och häckar över rundborrade hål i isen. Vad beror det på att ån är gösrik om vintern?
– Gösen simmar upp i ån på grund av näring. Gösen har speciella ögon med en reflekterande hinna som gör att den ser bättre än andra fiskar i grumligt vatten, säger Tero Myllyvirta på Föreningen vatten- och luftvård för Östra Nyland och Borgå å.
Den goda synen gör att gösen har fördel gentemot de andra arterna i det istäckta åvattnet; det är lätt för den att frossa på den simmande fiskmaten. Gösen trivs bra i ån från det att isarna lägger sig och långt in på vårvintern.
– Gösen är egentligen en sötvattenfisk som trivs också i insjöarna. På grund av den låga salthalten i Finska viken trivs den också här, säger han.
Vattenkvalitet
Vattenkvaliteten påverkar biomassan, det vill säga mängden fisk, och Borgå å är så till vida gynnsam i och med att vattnet inte är så rent. Enligt Myllyvirta skulle färre fiskar trivas i ån ifall vattnet var renare. Det gäller också gösen.
– Åvattnet är inte giftigt och fisken som fångas går utmärkt att äta. För ett halvt år sedan provsmakade smakexperter på gös från Borgå å i laboratorieförhållanden och gillade vad de åt:
Alltid tidigare har vissa fiskar smakat renat avloppsvatten men nu har vattenkvaliteten tydligt gått till det bättre. Bismaken var borta, säger han.
Myllyvirta påpekar att gösen är väldigt hälsosam. Den innehåller mest D-vitamin av alla fiskar, bland annat sju gånger mera än till exempel odlad lax.
– Gösen är en värdefull fisk, kilopriset ligger på närmare 40 euro, säger han.
Minimimått
Gösbeståndet försöker man hålla uppe genom att förbjuda fiske av för små individer. 40 centimeter är minimimåttet för gösarna som dras upp i Borgå å. Myllyvirta säger att begränsningen är ett sätt att försäkra sig om att tillräckligt många individer kommer åt att växa till sig ordentligt.
– De gösar som klarar sig bäst och växer sig störst, det är också de som fortplantar sig bäst. Därför är det viktigt att det också finns stora exemplar kvar i våra vatten, säger han.
Myllyvirta har smakat på de flesta arterna i Finland och de inhemska fiskfavoriterna förutom gösen är abborren och vimban.
Pilkfiskarna på ån är inne på samma linje. För dem är gösen en delikatess, och det är en av orsakerna till att de trivs med att sitta parkerade på sina pallar i arbetsdagslånga pass.
– Jag brukar komma vid åtta på morgonen, gösen nappar bäst vid soluppgången, säger Jouni Hiltunen.
För honom är gösen adelsarten bland de inhemska fiskarna och han gillar också att tillreda fisken. Han steker filéer i panna, han gräddar i ugn, han kryddar med curry; gös är en läckerhet på många vis.
På hugget
Den här förmiddagen har bara en gös nappat på betet – än så länge får man väl tillägga. Jouni Hiltunen sätter sin tilltro till ett gult, fiskliknande bete medan granne kör med ett knallblått respektive orangegult bete. Men det där har inte så stor betydelse om man får tro honom.
– När gösen är riktigt på hugget så kan man pilka med en kapsyl på kroken och ändå få napp, menar han.
Hiltunen är Borgåbo, men många av pilkarna kommer från andra orter för gösens skull. Helsingforsaren Mikko Kaihlanen brukar tillbringa sina lediga vinterdagar på Sibboviken eller på Borgå å. Han vet att det finns de som tycker han är galen som sitter pall på isen, men själv tycker han att det är den bästa sysselsättning man kan tänka sig.
– Det är dåligt med gösfisket i Helsingfors. Nätfisket är så utbrett att gösen inte nappar i de inre vikarna. Därför kommer jag hit, säger han och visar upp ett prov på dagens fångst, en gös som på några centimeter klarar minimigränsen.
Gemensamt för att pilkfiskarna tycks vara att de respekterar gösstammens fortlevnad. Någon använder en pilk, någon en träklabb för att mäta upp de krävda 40 centimetrarna. Men det anger bara minimimåttet och till och med för en oinvigd står det klart att längden och vikten räknas i det här sammanhanget.
– Den största gösen jag fått drog jag faktiskt upp för några veckor sedan. Den var 3,3 kilogram, säger Kaihlanen.
Belöning
Pilkfiskets andra stora lockelse är förstås själva fångstmomentet. Visst, väntan kan bli lång ibland, men tillfredsställelsen är stor då ett litet ryck i linan leder till att en präktig gös dras upp ur pilkhålet. Lahja Lempiäinen drar ljudligt efter andan, knycker till med pilken och halar upp en gös.
– Det här är det allra roligaste, säger hon exalterat.
Maken Raimo Lempiäinen, ett pilkhål bort ser nästan lite snopen ut; han har bara haft ett napp i dag. Men raskt plockar han fram trästaven som paret använder för att snabbkolla fångstens mått.
– Fyrtio ... fyrtiofem centimeter, meddelar han.
Paret från Orimattila brukar då och då komma körande till Borgå för att sitta på isen och pilka.
Konkurrens
Det är roligt med mycket folk på isen; man behöver inte känna sig ensam. Förstås betyder det konkurrens om fångsten. Var det nappar varierar från dag till dag. Det kanske inte alls nappar på gårdagsstället och det förekommer nog att pilkarna sneglar lite i smyg på grannens nyborrade hål.
– Den där killen drog just upp en gös där, säger Niko Laurila och borrar upp ett nytt hål i isen ett par meter från lyckohålet.
Dagens fångst begränsar sig till en gös. Men det gör ingenting. Den senaste månaden har han dragit upp fyrtio gösar, den största på 58 centimeter. Laurilas tips är ändå att följa fiskstimmet och strunta i pilkarflocken, då får man säkrast napp.