Intensiv opera intog Domkyrkan
Pekka Jalkanens monologopera Dominus Krabbe gav publiken en gastkramande upplevelse i Borgå domkyrka i samband med Musikens natt i torsdags. Kontratenoren Teppo Lampela övertygade liksom tiosträngagitarristen Mari Mäntylä.
I P. Mustapääs skräckballad driver skulden ner den försupne prästen Dominus Krabbe från himlen för att bekänna sina synder och predika i sin kyrka en sista gång. I torsdags fick publiken i Borgå domkyrka insupa gengångargudsmannens själsvåndor i form av Pekka Jalkanens monologopera Dominus Krabbe, ett intensivt och dramatiskt verk som höll åhörarna i ett fast grepp, också om speltiden på en dryg timme kanske var i det mesta laget.
Bleksminkad i fotsid vit klädnad med solkig fåll fängslar kontratenoren Teppo Lampela publiken. Med sin mångsidiga röst bygger han upp dramats kurva och i monologoperan gör han inte mindre än sju olika personer, däribland en lat piga, en vidskeplig kyrkovakt och några fåfänga prästgårdsfröknar.
Verklig förlaga
Huvudpersonen, Dominus Krabbe, är inspirerad av en 1600-talspräst som söp ner sig, blev av med ämbetet och slutade som inhysing. Hans ångestfyllda gestalt sjunger Lampela i låga nyanser medan skräcken som prästen väcker i församlingen klingar i gastkramande halstoner. Lite humor får också rum, som då kyrkovakten Optaatus med tänderna tar ut pluggen ur en imaginär flaska, spottar ut korken och tömmer brännvinet i strupen.
Kontratenoren Teppo Lampela som Dominus Krabbe gör en helgjuten insats och imponerar i synnerhet i det övre registret, bland annat i upprörda rop på Messias och rop om nåd. Lampela byter smidigt gestalt och sångmanér, och tolkar fint det arkaiska tonspråket som monologoperan genomsyras av.
Spännande decacord
Mari Mäntyläs tiosträngade gitarr är föreställningens andra nav. På decacorden lockar hon fram kyrkligt inspirerade klangvävar, mjuka nyanser, abrupta ackord och spännande rytmer, som i passagen då en ung flicka dansar likt Salome.
Dräkterna och den enkla rekvisitan – en grånad likkista – är effektfull i all sin enkelhet. Stämningsläget är kusligt. Reija Laines scenografi kompas av Kimmo Kahras regi som delvis bygger på genomtänkta poser accentuerade av välriktat strålkastarljus.
Monologoperan som helhet är ett prov på Pekka Jalkanens typiskt sparsmakade stil, och han rör sig engagerat i motiv som kretsar kring ogärningar och förlåtelse. Den gamla gravgrävaren sammanfattar tematiken då han tittar ut över raden av gravstenar på kyrkogården. Där ligger de avlidna på rad oavsett begångna synder och status i jordelivet; präster, drängar och kyrkovakter sida vid sida.
Dominus Krabbe uruppfördes i Helsingfors 2012. Den är tillägnad Teppo Lampela och Mari Mäntylä.