Tålamodet slut - fler lärarutbildare behövs

Borgåbon Jan-Erik Mansikka är lektor i pedagogik vid Helsingfors universitet. De senaste åren har han varit med och byggt upp den barnträdgårdslärarutbildning som ges i Helsingfors, genom ett samarbete mellan HU och Åbo Akademi.
Det är samma problematik kring barnträdgårdslärarna som i fråga om de övriga lärarna: för få behöriga finns att tillgå i södra Finland. Den finlandssvenska utbildningen av barnträdgårdslärare sker i Jakobstad och lärarutbildningen i Vasa.
– Utbildningen vid Helsingfors universitet kom till efter en hård kamp.
Det var först efter ett ihärdigt tryck från kommunerna i södra Finland som man fick utbildningen till stånd och de första barnträdgårdslärarna som studerat vid Helsingfors universitet utexamineras i vår.
Jan-Erik Mansikka säger att diskussionen om bristen på lärare i södra Finland är frustrerande.
– Det blir regionalpolitik och ett evigt gnatande mellan politiker och regioner. Men faktum är att vi borde få konkurrens och tydligt profilerade utbildningar som beaktar de kulturella skillnaderna.

Bevarande och småskaligt
Svenskfinland har en bevarande kultur, som följd av att man hela tiden anser sig tvungen att försvara sig gentemot det finska, säger Mansikka.
– Då man kombinerar bevarande med småskalighet så blir det en trygg bevarande kultur som inte är dynamisk och progressiv.
Man ser inte behovet av utveckling och man håller sig på avstånd från det finska.
Det syns i skillnaderna i Pisaundersökningarna, där de finlandssvenska skolorna inte klarar sig i mätningen med de finska.
– Den finska lärarkåren är helt unik i världen. Läraryrket har hög status och det är en kamp om studieplatserna för pedagogik vid de finska universiteten. Bara cirka 10 procent kommer in, och de som gör det är högt motiverade. Här har vi ett stort glapp mellan det svenska och det finska.

Rädsla för splittring
På svenskt håll har man inte velat splittra studierna i pedagogik bland annat av rädsla för att antalet sökande blir för litet.
I Nyland har man länge velat ha utbildning av lärare vid Helsingfors universitet, bland annat för att få fler lärare som känner till förhållandena här.
– Det finns kulturella skillnader som man måste beakta i undervisningen av lärare. I barnträdgårdslärarutbildningen har vi byggt in kurser som det finns ett behov av i regionen;  i tvåspråkighet, mångkulturell pedagogik och barnkultur.
Skolorna är en del av sin kulturkrets och det finns en frustration som bottnar i att Peffan inte är så intresserad av att lyssna på de behov som finns på olika håll i Svenskfinland. Det problemet har man kommit över inom barnträdgårdslärarutbildningen i Helsingfors.
– Vi har satt ner mycket tid på att lyssna på vilka behov som finns, men då det gäller lärarutbildningen verkar det ju omöjligt.
Jan-Erik Mansikka säger att det klart har funnits en önskan att samla erfarenheter inom pedagogiken och att utbildningen nu skapar en plattform att göra det inom småbarnspedagogiken.
– Nu har vi två utbildningsenheter och det ger en möjlighet för utbildningen i Jakobstad att se på sig själv och göra jämförelser.
Erfarenheterna är så goda att man gott kunde låta sig inspireras inom den övriga lärarutbildningen, säger Mansikka.
– Våra erfarenheter visar att en ny utbildningsort inte betyder att man tar bort något från den andra. Vi tar in 30 till en årskurs och har haft omkring 120 ansökningar om studieplats de senaste åren.
Och utbildningen i Helsingfors har inte minskat på antalet som söker till Jakobstad.

Ingen flexibilitet
Clara Lindqvist jobbade flera år som icke behörig lärare i Sibboskolor och så småningom insåg hon att läraryrket är det hon gillar. Nu jobbar hon som rektor vid Zachrisbackens skola där man ger utbildning på båda språken.
– Jag utredde vilka utbildningsmöjligheterna är, tog så många kurser som möjligt vid Helsingfors universitet, tog kandidatexamen där och deltog sedan i inträdesförhöret till Peffan.
Lite konstigt kändes det att gräva fram studentbetyg och bli intervjuad av lärarna vid Peffan, säger Lindqvist, hon hade ju ändå en kandidatexamen på fickan.
Då Lindqvist tillsammans med en annan vuxenstuderande åkte med tåg upp till Vasa resonerade de sig fram till en taktik.
– Vi nollställde oss, bestämde oss för att anpassa oss till Peffans regler. Vi antog att det var enda sättet att klara sig.
De hade hört att Peffan inte är lika flexibel som andra universitet.
– De noterar inte tidigare erfarenhet och kurser och skräddarsyr inte. Man ska sitta på alla föreläsningar och följa kursprogrammet, tidigare kurser noteras inte utan alla har närvaroplikt. Och så ska det ju inte vara.
Universitetsstudier ska vara flexibla, men Peffan är känd för att hålla sig till sina studieprogram.
– Senare kom Peffan nog till mötes på så sätt att det var handledaren som kom till Helsingfors då jag påbörjade gradun.
Lindqvist säger att hon är glad för sin tid i Vasa och att det skulle vara hälsosamt för alla att åka dit. Inte heller kritiserar hon själva grundutbildningen.
– Men jag anser nog att vi måste få utbildning till Helsingfors. Allt för många har för hög tröskel att åka upp för att studera. Utbildningen kunde ske i samarbete med den finska lärarutbildningen vid Helsingfors universitet så att man kan ta kandidat- och magisterexamen där.
Clara Lindqvist är övertygad om att antalet behöriga lärare i södra Finland inte kommer att öka om man inte vidtar åtgärder.
– Redan Zacharias Topelius var på sin tid upprörd över att man separerade den finska och den svenska lärarutbildningen. Vi måste samarbeta med den finskspråkiga lärarutbildningen, det skulle även gagna de studerande.