Maria smider medan järnet är varmt

Ässjan står ute i sensommarsolen. Riktigt nära vill man inte gå, hettan strålar ut från den. Smeden Maria Ampuja häller mera koks i boet, rör om och placerar järnstången i glöden. Det tar inte många minuter innan järnet ändrat färg. Det blir först rödare och sedan börjar den röda färgen i den upphettade delen övergå mot gult.
– På färgen ser man hur hett järnet är och när det kan tas bort ur ässjan.
Hettan i ässjan är intensiv. Ässjan, som är infälld i en bänk, som ett diskbord ungefär, alstrar 1600 grader. I själva boet brinner stenkol eller koks. En kula av gjutjärn i bottnen gör att värmen fördelar sig jämnt, och elden hålls vid liv tack vare luftintaget.
När färgen på järnet i glöden börjar övergå från mörkt röd till lite klarare röd följer Ampuja noga med. Upphettningen går relativt snabbt och det gäller att se till så hon tar ut järnet ur ässjan i tid – blir det för hett är det förstört, då går inte järnet att bearbeta längre.
– Vid 1200 grader smälter järn, då är det för sent att bearbeta det.
Tekniken vid smide är samma som den varit i flera hundra år. Det finns moderna uppfinningar, främst på verktygssidan, som gör jobbet lättare, men för att komma i gång med smide behövs inga stora investeringar. Det räcker bra med en ässja, några verktyg och ett städ. Sedan är det bara att börja öva sig.

Verktyg som passar
Att en smed tillverkar sina egna verktyg faller sig ganska naturligt. Dels ligger det i hantverkets natur att tillverka egna tänger och hammare, dels får man då exakt ett sådant verktyg man vill ha. Eller som hon själv säger, som passar den egna handen.
– Man kan köpa hammare och tänger, men det har stor betydelse hurdana verktyg man har. För mig får till exempel hammaren inte vara för tung men inte heller för skev.
Ampuja visar fram ett verktyg hon gjort som ser ut som en lång sked med en dosa stället för skedblad. Det är en spikdyna.
Spik hör till de äldsta produkter som smederna tillverkat. När den järnstång som Ampuja att i glöden blivit tillräckligt het för att bearbetas slår hon av en del av änden på stången, kvar blir en smal glödande sticka av järn. Hon värmer upp tången igen, och knipsar sedan av stickan, som ska bli en spik, så att en klump järn hänger fast. Spiken sticker hon med ett vant grepp in i spikdynan och hamrar till så att klumpen förvandlas till en spikhatt.
Att avgöra hur varmt järnet blivit är lite besvärligt i solskenet på gården. En orsak till att smedernas verkstäder ofta är rätt mörka är att det då är lättare att se hur järnet värms, vilken färg det har. Järn blir mjukt – och rött – vid drygt 500 grader, den bästa temperaturen för att forma det är vid tusen grader.
– Järnet stelnar när det svalnar. Då får man värma upp det igen för att få det man håller på med färdigt.
Värmer man upp en järnbit alltför många gånger blir järnen skörare. Det beror på att kolen i järnen brinner bort varje gång biten värms. Det går undan. Järnet hetts snabbt upp, men svalnar också snabbt. Genom att sänka föremålet i vatten när det är klart kan man påskynda avsvalningen.
– Järn krymper i kyla. Därför kyler jag alltid spikarna, när de krymper är det lätt att ta loss dem ur spikdynan.
Ytan får rosta
Järn är hållbart, och när det smids blir det ännu mera bestående.
– När ett föremål är klart borstar jag det med en stålborste. Det viktiga är att det blir helt rent. På den putsade ytan kan man måla om man vill.
Det går också att tjära smide, eller att vaxa det. Tjära eller vax skyddar ändå inte helt mot rost.
– Rost kan också vara en del av utseendet på ett smidesföremål. Järn är så tjockt och hållbart att det tar mycket länge innan rosten skadar föremålet, den finns mest på ytan.
Under årens lopp har det blivit en hel del smycken, spikar och krokar, staket, portar och hållare för lyktor och husnummer. Ett projekt är en smidd ros som än så länge är halvfärdig. Rost har gett rosen patina, och när den är klar ska den pryda en grav.
Behov av att lära
Maria Ampuja har alltid gillat att arbeta med sina händer. Hon utbildade sig först till snickare och tapetserare. Hennes intresse för smide väcktes då hon behövde verktyg för att tillverka smycken av silver och sten.
– Jag lyckades inte få tag på sådana verktyg som jag behövde och därför gick jag en smideskurs för att göra dem själv. Jag fick mina verktyg, och också ett brinnande intresse för smide.
Ampuja är den första kvinnan som utbildats till smed i Finland. Efter henne har det kommit flera, i dag finns både smidesgesäller och -mästare som är kvinnor. Smidesmästare Jouko Nieminen är hennes läromästare. Efter examen jobbade hon också i hans verkstad i Vanda några år.
– Jag gjorde mitt läroavtal i Vanda, avlade teoridelen i institutet i Lahtis och gjorde mitt yrkesprov i England, säger Ampuja.
I England finns en helt annan smideskultur än här. Det är inget ovanligt att också privatpersoner beställer en smidd port eller ett staket.
– Smedens jobb är en del av byggande där. Man anlitar en smed för att få porten eller staketet för just det ändamål man vill.
Efter sin examen jobbade hon kvar på smedjan en tid. I dag har hon smide som hobby. Hon jobbar som verksamhetsledare på Helsingfors Hantverks- och Industriförening och smider på fritiden för husbehov.
– Det här passar mig just nu. Det är roligt att smida och jag kan göra det så mycket jag vill.
Några planer på att bli företagare och försörja sig på sitt smide har hon inte – ännu.
– Det här är en bra kompromiss just nu. Men man vet ju aldrig, säger hon.