Psykopaten på Atlanten

Det var vad äventyrarna Seppo Muraja och Arto Kulmala gjorde med en Marino Mustang 1970. Då tog de sig från Dakar i Senegal till Brittiska Guayana i Sydamerika, eller egentligen Karibien, med båten som har samma skrov som Marino Swing.
Marinos vd Ben Fagerström berättar att det var hans nyligen avlidne far Tor-Björn Fagerström som 1969 beslöt att understöda projektet på ett sätt som gav utslag om de två äventyrarna lyckades med sina vilda planer.
– De betalade båten men pappa lovade dem en ny likadan båt om de hämtade tillbaka den. Och så gick det, vi tog deras båt och de fick en splitterny av oss, säger Ben Fagerström.
Standardbåt
De två äventyrarna var inga proffssjömän men däremot villiga att ta stora personliga risker. Muraja hade till exempel åkt vattenskidor i världsrekordsfart efter ett bärplansflyg i Åbo skärgård.
Legenden säger att hastigheten var 670 km/t, vilket tre–fyra gånger mera än vad dylika flygplan kunde prestera.
– Men han åkte i alla fall snabbare än någon annan hade gjort före honom. Han hade väl ingen tanke på att man kan skada sig eller dö. Samma äventyrsinstinkt och dödsförakt var framme då det gällde Psycopaatti, som de döpte båten till, säger Fagerström.
Han berättar att kumpanerna en dag bara hade vandrat in på Marino Merikeskus på Brändö i Helsingfors, den holme som A-lehdets huvudkontor ligger på i dag invid Österleden.
– De hade bestämt att de ville ha en Marino eftersom våra båtar hade klarat sig så bra i offshore-tävlingar. Pappa tog dem till en 6,10 meter lång daycruiser men killarna sa att de inte var intresserade av den utan att de ville ha Mustangen.
Båten var inte specialförstärkt eller speciell på något annat sätt än att den var gjord i röd gelcoat för att synas bättre. För övriga behövliga modifieringar stod äventyrarna själva.
– Båten utrustades till exempel med mast och bakdäcket fick en överbyggnad som skulle fungera som förvaringsplats för bränsle och annat. Där kunde också en av männen så att säga sova under däck medan den andra höll vakt, säger Fagerström.
Vindkraft
Båten transporterades slutligen med fraktbåt till Dakar, som är den stad i Afrika som ligger närmast Sydamerika.
Den lilla båten var utrustad med mast och segel. Motorn var tänkt att användas endast vid behov. För att få mera bensin med på resan skaffades i alla fall ett par bogserbara bränsletorpeder.
– När killarna lade ut märkte de snabbt att torpederna lyfte upp aktern  och på motsvarande sätt tyngde ned fören i vågorna. Därför vände de tillbaka och gjorde sig av med torpederna. I stället placerades ett bränslefat på 200 liter mitt i båten och färden kunde slutligen fortsätta i mitten av maj 1970, säger Fagerström.
Det var tänkt att båten skulle driva mot Franska Guayana med hjälp av havsströmmar och ostliga vindar. Motorn fanns egentligen endast för att hjälpa dem att komma nära fartyg på rutten för att kunna fylla på sina förråd. De hade nämligen helt kallt räknat med att regelbundet kunna bunkra på havet.
Efter en påfyllnadsseans på ett brasilianskt fartyg, som de lyckades stoppa efter ett par veckor på väg, fick äventyrarna veta sin exakta position. Det var ett bakslag då de märkte att de endast hade kommit 1000 kilometer på väg.
Döden knackar på
Ute på öppna havet var det hett med råge på. Temperaturer på 40 grader i skuggan i båten var vardagsmat och i solen kunde det vara 70 grader.
– För att förhindra solsting hade vi glasfiberhjälmar på och svalkade oss titt som tätt i oceanen. Lite rädda var vi för hajar så det gällde att bara doppa sig snabbt. Badandet och solskenet gjorde att huden blev degig och mjuk och minsta lilla sår tog lång tid att läka, berättar Muraja i sin beskrivning Psycopaatilla Atlantin yli, som ingår i kompilationen Jo viheltää takila av Joni Skiftesvik. 
Efter en lång tid av bleke blåste det sedan upp till en enorm storm och båten kapsejsade. Där killarna låg i vattnet och en stor del av maten och den övriga utrustningen sjönk mot havets botten var läget minst sagt prekärt.
Genom att på något sätt lossa motorn och sedan använda den för att tynga ned båtens ena sida lyckades de vända upp båten på rätt köl igen.
Efter det räddades de enligt vad de berättade för Marino av ett norskt fartyg på väg mot USA. Enligt en annan version liftade de med fartyget och kapsejsade först efter det att de hade återupptagit färden.
Men oberoende av i vilket de liftade med fartyget var de två äventyrarna på kaptenens ansvar och kunde först efter långa förhandlingar och ansvarsfriskrivningar återta färden. 
Rejält ur kurs
Slutligen nådde de i alla fall målet, även om de hamnade på ett lite annat ställe än de ursprungligen hade räknat med. I stället för Franska Guayana blev det Brittiska Guayana - 800 km från den plats som de trodde att de hade kommit till.
– De var kanske inte världens bästa sjömän, men man måste ju verkligen respektera deras seghet och oräddhet, säger Fagerström.
Resan över Atlanten räckte en och en halv månad, totalt 1128 timmar, vilket med normala körtimmar i Finland motsvarar 22 år på sjön.
– Med vilka pengar och på vilket sätt de lyckades ta sig hem från Karibien vet vi inte. Men tillbaka till Finland kom de och fick sin lovade Mustang. I stället tog vi hand om Psycopaatti och har den nu på hyllan här i Sibbo, säger Fagerström.
Ingen är odödlig
Han berättar att Muraja kom tillbaka några år senare och efterlyste en båt för en resa jorden runt.
– Den gången sa i alla fall far nej. Han hade rätt känsla, för den båt som Muraja slutligen äntrade för resan gick under i Biscayabukten och han hittades aldrig.
Arto Kulmala finns ännu vid liv i Ekenästrakten och har enligt Fagerström sagt att han gärna vill komma och se på båten som han för över 40 år sedan  korsade Atlanten med.
– Det är intressant att man nu i positiv bemärkelse vaknar till för den här prestationen. På den tiden måste vi själva marknadsföra grejen och många hade svårt att tro på att någon hade tagit sig över Atlanten i en så liten båt.
Det som Fagerström reflekterar över när han tänker tillbaka på odyssén är att båten måste ha varit verkligt stark.
– Med vindstyrkor på upp till 10 beaufort, vågor höga som hus och med vågkammar på upp till en och en halv meter  borde båten egentligen ha brutits itu av kraften.
Hyllvara
Fagerström för mig sedan till Marinos lagerbyggnad där den legendariska båten är upplagd på en hylla. När man ser vilken pytteliten båt det är frågan om och vilka små utrymmen männen hade att dela på är det svårt att förstå att båten verkligen hade tagit sig över Atlanten.
– Ser du den där lilla rutan i skrovet? När de hade tråkigt på havet tänkte de att de kunde se på fiskar för att ha något att göra. Därför sågade de ut hålet och skruvade fast en lite större plexibit som de hade skurit ut från vindrutan, pekar Fagerström.
– Och där är gasköket på vilket de kokade te och till exempel fisk som de fångade. Styrningen för motorn fungerade med vajrar för att inte behöva öppna hål i skrovet, som man gör normalt. 
– Vi har haft massor med tankar på att putsa upp båten men det har inte ännu blivit av. Den ser ju nog lite bedrövlig ut.
Det har enligt Fagerström gått en hel del historier om äventyret som inte alltid helt överensstämmer med sanningen. En känd expert på utombordare i Finland trodde till exempel att båten aldrig lyckades komma över Atlanten.
– Det visar hur man kan få uppfattningar som inte stämmer överens med verkligheten. Troligen hade han blandat med den båt som några år senare tog Muraja ned i havets djup i Biscaya-bukten.