Brev till farfar

Niinistö har bemödat sig om att vara den moraliska ledare och den "politiskt opolitiska" gestalt i republiken som konstitutionen en gång, för hundra år sedan, föresatte.

Niinistös utspel, också nyårstalen, har väckt politiska reaktioner. Han beundras av många och särskilt mången samlingspartist går med stärkt mod tillbaka till den politiska plogen för vårterminen 2014.

Omvänt har också vänsterfältet intuitivt reagerat och sagt sig se vargen skymta genom fårpälsen, de "hårda" värderingarna hos den ekonomiska eliten, bakom orden.

Ändå har Niinistö, med nästan en skolpojkes uppriktighet och rättskänsla, återvänt till det han tror på som grunden för mänskligt leverne och människors samexistens – ärlighet, måttlighet, kamratlighet.

Niinistö har haft beundransvärt mycket ryggrad i att i dagens samhälle avstå från någonting så intimt och heligt som en del av sin lön. Han kunde ju, utan att skämmas, låta sig sponsoreras av universitet, tankesmedjor och förläggare med betydande honorar för att dryga ut sin i internationell jämförelse medelmåttiga lön. Det är strongt att med sig själv som föredöme uppmana finländska företagsledare att också de vara måttliga, och i sin tur föredömen för andra.

Förstås är det ett stycke kvar tills man kan säga att presidentparet har valt försakelse och knapphet. Men det ligger ett litet gandhiskt eller antikens profetideal i att Niinistö visar att det inte är lönen som ger status, utan andra saker.

Sannfinländaren Timo Soini har rutit till. Han tycker att presidenten inte borde ha blandat sig i EU-politiken som Niinistö gjorde i nyårstalet. Och visst tog presidenten också kraftig ställning för EU som den ram av "stabilitet och frihet" som också är "vår väg". Med en retorikers grepp sade Niinistö att vissa grundvärden "ju" är allas våras gemensamma – och därmed också allt det som följer av detta.

Ändå är just kritiken mot EU och dess mekanismer för att hålla en ekonomisk kärnas intressen och hjul rullande det sundaste tuggmotstånd just Soinis parti bjuder på i vår debatt, också åt presidenten.

Niinistö målar upp en framtid där "vi alla kan göra någonting". Det är säkert bra. Samtidigt finns det en allt starkare och välgrundad nostalgi över att vår bästa tid i Finland inte ligger framför, utan bakom. Många minns 1980-talet som en lycklig och trygg tid i landet, även om vi senare har hånat den som ett halvsocialistiskt och reglerat tidevarv i Sovjetunionens skugga.

I dag är världen inte trygg. Utbildning ger inte arbete. Fattigdom innebär allt tydligare sämre vård och sämre hälsa för livet. Därför känns presidentens ord om att allting ordnar sig om vi bryr oss om varandra och är varandras kamrater i snålblåsten en aning som att söka tröst i ord och i en värld som inte längre finns; lite som om Niinistö hade skrivit brev till sin farfar.

Presidentens nyårsbudskap lämnar därför tittaren i en lätt yrsel; dels i beundran för att han står upp, dels av den obestämda känslan av att statsöverhuvudet, när stora samhällsstrukturer smälter samman, framstår som lite troskyldigt blåögt.