Rör inte skolmaten

Tavastehusaren vill på det här sättet signalera att Sannfinländarna insett innebörden av att kommunerna står inför nedskärningar i miljardklassen. Det betyder besparingar på omkring 200 euro per finländare.
Det här är samtidigt ett av de lätträknade konkreta förslagen som Sannfinländarna över huvud taget har presterat.
Undervisningsminister Krista Kiuru tycker att avgiftsbelagd skolmat hör hemma i en förgången tid men ser också något positivt: att Sannfinländarna äntligen kommer med ett konkret förslag för att stävja det växande underskottet.

Frågan är bara om man inte föder ett antal nya problem om familjerna ska börja betala för skolmaten.
I skolorna har man i årtionden varit välmedvetna om att det finns elever som börjar dagen utan att ha passerat frukostbordet. Vissa elever har man försynt slussat via köket för att de ska få någonting i krävan för att orka till lunch.
För andra är skollunchen den enda varma måltiden per dag och det är ingen hemlighet att det om måndagarna går åt mera mat i skolmatsalarna än under andra dagar. Att det är på det här viset är på inget vis kommunernas fel, och ur den synvinkeln sett kan det te sig orättvist att det är kommunerna som får axla ett stort ansvar för elevernas näringsintag.

Som första land i världen, stadgade ett krigshärjat Finland 1943 en lag om gratis skolmat. Övergångsperioden var fem år lång och sedan 1948 har läropliktiga kunnat äta gratis i skolan. I dag serveras skollunchen till omkring 900 000 elever varje vardag.
Motiveringarna bakom rätten till gratis skolmat var lika aktuella då som de är nu. Det är ett sätt att främja hälsan och att behandla alla likvärdigt.

Att drygt 60 år senare lägga fram ett förslag om att låta familjerna betala för skolmaten är ett slag mot välfärdssamhället. Samtidigt är det ett bevis på att man förr när det inte fanns något överflöd att fördela, var bättre på att prioritera. Hungriga barn kan inte koncentrera sig. Om allt fler äter allt mindre under skoldagen får det negativa konsekvenser med tanke på inlärningen. Sådana som inga läroplaner i världen kan råda bot på. Sedan är det för sent att förfasa sig över alla inlärningskurvor och Pisaresultat som pekar neråt.

En del av eleverna, antagligen de som äter ett mål mat hemma om kvällen, kommer att fortsätta äta av skolmaten, även om det skulle kosta dem en del. En annan grupp kommer att gå utan mat hela dagen eller också vika in via närmaste mataffär för att trycka i sig något som förmodligen innehåller alltför många, alltför snabba kolhydrater.
Soukolas förslag skulle få konsekvenser inte enbart för inlärningen utan även för tandhälsan och hälsan överlag. Det i sin tur leder till att kommunernas utgifter för hälso- och sjukvård skjuter i höjden.

Vi har rätt att förvänta oss att en riksdagsledamot som lägger fram ett förslag har utsatt det för åtminstone en enklare form av konsekvensanalys först.