Medaljregn över alla

Mitt mellan övergången från sommarsport till vintersport, en och en halv månad efter att skolornas läsår inleddes, klär sig många skolelever i nummerlapp. Frivilligt eller ofrivilligt.

En mamma skriver:

"Det var en sorglig dag för barnet i första klass. Bästisarna och alla de häftiga typerna fick medaljer i friidrottstävlingarna. Varför är sport och idrott i en klass för sig?"

Barn lär sig, eller tvingas lära sig, att tävla redan i ung ålder. Resultattabeller skickas till tidningarna också i grenarna för de allra minsta barnen redogör man för hur allt från treåringar och äldre har klarat sig i kula, höjdhopp och löpning. Noga återgivet är barnen uppräknade i rätt ordning, från första plats till placeringar så långt ner på resultatlistan att det inte är relevant längre. Noggrant är det redogjort för hur många centimeter och sekunder det var som skiljde agnarna från vetet.

På Borgåbladet är det en ofta förekommande diskussion, skall vi publicera resultat över hur barn klarat sig i tävlingar? Den annars också varmt tempererade diskussionen går ännu hetare då frågan gäller resultat efter skolmästerskap, publicera eller ej?

Det som får oss att grunna, det är det enkla faktum att det främst är föräldrar, mor- och farföräldrar som känner stolthet då barnet finns bland de topplacerade i tidningarnas spalter. Hur de släktingar till barn som kommer nästsist eller sist känner sig kan man bara fråga sig. För en del är skolmästerskap eller andra idrottstävlingarna fullständigt egala, för andra kanske tävlingarna innebär timslånga diskussioner om hur barnet är värdefullt på så många andra sätt.

Varför har idrottstävlingar fortfarande så hög status i skolorna? Att alla insatser behövs för att barnen skall röra på sig tillräckligt i dag är ett faktum, men varför under tävlingsformer? Att tävla, är det mer effektivt än att ha roligt?

Det är bra för barnen att lära sig vad konkurrens går ut på kanske kan tänkas vara en förklaring, att man kan se det som en brygga till det fullvuxna livet. Om man vänder på det, hur skulle barnens framtid se ut om de växte upp utan att mätas via sina resultat i idrottstävlingar? Kanske det fullvuxna livet då inte skulle bestå av ett ständigt armbågslopp, kanske andra sätt att klara sig då kunde bryta mark?

Om man håller fast vid att tävling måste ingå i skolgången, då måste man bredda på det område inom vilka barnen tävlar. Varför är inte handfärdighet, konstnärlig talang och uppfinningsrikedom något som avgörs i lika betydande mästerskap som idrotten? Kunde man gå så långt att man bad vart och ett av barnen om svar på inom vilket område de skulle vilja tävla? På så sätt skulle säkert många elever få pröva något helt nytt och i bästa fall skulle stereotypi fråga om könsroller, populära och icke-populära, starka och svaga ställas på kant.

Senast här klingar kanske ett stilla eller högre "men barn tycker om att tävla", i synnerhet i de familjer där barnen faktiskt gör det, tycker om att tävla. Vill barnet tävla, ska det naturligtvis få göra det, men då utanför skoltid. För i skolan går också barn som inte vill det, tävla.