På kryss åt nytt håll

Voice of Finland-vinnaren 2011, musikartisten Mikko Sipola hade lite tur med tajmningen också..

I en ledsen insändare i lokaltidningen Västra Nyland (Bbl 31.7) berättade han hur han fått glåpord ur publiken för att ha talat finska vid en spelning på en musikpub i Ekenäs.

Hade det hänt någon annan tid på året, hade det hela gått obemärkt förbi. Men nu var det sista veckan i juli och ont om debatt och nyheter, så nu tog det skruv.

Folk hade tid att luta sig tillbaka i hängmattan, titta på sina tår en stund, tänka och omvärdera, och kom till slutsatsen: Nej, så här kan det inte vara!

Så många svenskspråkiga reste sig ur kojen, satte ner foten, som det heter, och gav Sipola tummen upp för att han talade ut.

Hemmatidningen Västra Nylands och rikstidningen HBL:s chefredaktörer gick vardera (VN 31.7, HBL 1.8) hårt ut mot en kärna av "sannfinlandssvenskar" och förmanade; de använde ord som unket och huggorm.

Det var modigt av Tommy Westerlund på Västra Nyland; en käpp rakt i egen prenumerantmyrstack. Och det var också dags för Jens Berg på HBL att profilera sig.

Innan HBL införde registrering i sin webbdebatt var den just i fråga om det antifinska en verklig vitkackad skarvklack i debatten, en pinsamt packad svåger på kalaset.

Under skenet av att vara studentikosa, eller "raka", fanns det de som i skydd av signaturer på HBL:s webb sade saker om finskspråkiga som sannerligen inte var ett bra visitkort. I själva verket hade det varit en journalistisk självklarhet att så småningom ta reda på vilka de var.

När det sedan blev dags att registrera sig stack många, symptomatiskt nog. Så modiga var de inte, och själva saken inte så angelägen.

Frågan är när samma gäng dyker upp någon annanstans med ett eget "frispråkigt" hommaforum för svenskspråkiga.

Pub Santa Fé har i över 20 år varit ett inneställe för musik i centrum av Ekenäs, som många rentav uppfattar som Svenskfinlands inofficiella, någon tycker framtida, huvudstad.

Det är inte alls självklart att Mikko Sipola skulle få rätt här i sommar.

Förvånansvärt rumsrent hade det också varit att säga att nej, det är minsann viktigt med svenska rum också.

Att vi måste slå vakt.

Att det här är vårt land också.

Att det nog hade varit en bättre pr-seger för Svenskfinland om en helt svenskspråkig hade vunnit Voicen, än att en tvåspråkig halvfinne gjorde det.

Vi ska inte vara skenheliga i dag över vad vi kunde ha sagt ännu i går. Men nu har en attitydvändning skett.

Vändningen kom lite med ketchupeffekt; lite med samma tydlighet som man i en segelbåt på kryss gör ett slag och under sjås, flax och dunder vänder stäven åt ett annat håll.

För att bevara det svenska i Finland har vi, som människor i alla tider och kamper, ibland betett oss ohövligt och fult mot någon. Och ibland har vi inte lyssnat när en finskspråkig i en debatt har ställt en ärlig fråga, utan kallat det ett påhopp.

Att visa hänsyn och respekt och bemöta finskspråkiga på ett vänligt sätt är en form av normal medmänsklighet, skriver Västra Nyland.

Det är så sant.