Plats i allas postlåda

Juha Ruotsalainen i Jyväskylä får den lokala församlingens tidning Henki & Elämä i postlådan varje gång den utkommer. Den delas ut till alla hushåll, ungefär varannan vecka med en längre sommarpaus.

Ruotsalainen vill inte ha tidningen. Annat gratismaterial tar han däremot gärna emot, så klisterlappen med nej tack till reklam fungerar inte. Så nu får den europeiska människorättsdomstolen avgöra om kyrkan kränker hans rättigheter genom att tidningen fortsätter att komma.

Ruotsalainen har fått motstridiga besked från självaste Riksdagshuset. Riksdagens biträdande justitieombudsman håller med om att hans åsikt borde respekteras. Riksdagens grundlagutskott igen tycker som kyrkoherden i Jyväskylä, att alla har yttrandefrihet och rätt att sprida material om sina idéer och sin verksamhet, också kyrkan.

Få ser förstås att den som egentligen kränker i så fall är Itella, som sköter gratisutdelningen. Om Ruotsalainen så meddelar att han vill ha allt som är gratis utom Henki & Elämä räknas det inte. Här är det allt eller inget.

Samma sak upprepas för övrigt nästan varje gång Borgåbladet kampanjdelas ut i alla hushåll – någon ringer och säger sig ha rätt att vägra ta emot material på svenska.

Man kunde ju förstås tycka att var och en kan lägga det man inte behöver direkt i pappersinsamlingen; trädgårdsbroschyrer, sossereklam, sotarofferter eller Borgåbladet.

Men just i sommar har Juha Ruotsalainens harm vid postlådan lite mera tyngd efter den uppblåsta Räsänen-debatten om kyrkan, kristendomen, kristdemokraterna och demokratin.

Sent omsider har många gjort det logiska fyndet att man inte protesterar mot Päivi Räsänens utspel genom att skriva ut sig ur kyrkan. Tvärtom bidrar man genom att lämna kyrkan och möjligheten att påverka den till att göra kyrkans kärna sådan som Räsänen vill.

Kyrkan borde också "skiljas från staten", säger man. Men kyrkan är redan Nordens mest åtskiljda evangelisk-lutherska kyrka. Fortfarande kan man förstås montera ner den lutherska religionsundervisningen, riksdagens öppningsceremonier, sättet att bära upp kyrkoskatt eller samarbetet om begravningsplatserna.

Fallet Ruotsalainen påminner ändå om att man inte måste ta kyrkans plats i samhället för given. Dess tid som en allomfattande makt är förbi. Den måste inte ha sin post i allas postlådor.

Det som pågår är historiskt. Det är kyrkans downshifting från en samhällsinstitution till en folkrörelse.

Samtidigt som kyrkans insiders ler medlidsamt åt rusningen till Eroakirkosta.fi varje gång Päivi Räsänen har hållit ett tal, så har man nog också blandat ihop äpplen och päron själva.

Många tror att all kritik nu är ett påhopp på den kristna tron, eller på rätten att vara troende eller uttrycka sina åsikter i ett fritt Europa. Det är det inte nödvändigtvis. Det är en kritik mot kyrkans samhällsposition och mot dess långa monopol på att få säga saker.

Efter en tid av öppen och frispråkig kritik, kommer pendeln däremot att vända. Som vår för närvarande största folkrörelse kommer kyrkan ännu att inbjudas till många förhandlingsbord där svåra frågor som rör folket och riket behöver lösas.