Våra inre rovdjur

Dom har sett varg på sistone. Mest sägs det hos oss vara unga djur som söker revir. De förskräcks inte av motorvägen, med sina skarpa blickar, intuition, vittring. Nej, morskt far de genom kyrkbyn, om knuten på gamla butiken.

När spåren upptäcks, mest under den snöiga tiden, kan djuret själv redan vara miltals bort.

När det kommer ut i medierna kan det vara ännu längre borta. Viltfolk och jägare hör till dem som gärna har förtroligheter som skuggor i skogen, som informerar, kommunicerar och berättar lite.

Människan mot människan är en varg, lyder ordspråket – homo homini lupus est. När en varg dragit genom byn får vi journalister ibland höra lite av hur den stora naturen också har rört om i människors inre. Vem som vet och inte vet. Vem hör till gemenskapen och jaktlaget och vem som inte gör det. Vem som en är en riktig karl, och vem som blir rädd för hundspår.

Rovdjuret väcker saker i oss, hör man redan i berättelsen om hur den rörde sig, på skogsandens övernaturliga sätt, helt olika en hund.

Få är neutrala. Stadsbor som aldrig sett stora djur i det fria, blir ömsinta. De som är vana med skog, mark och gevär, får ett slags svedande, vild kick av jakt- eller försvarsinstinkt.

Få jägare är neutrala köttanskaffare och biologiska reglerare. Jakt och dödande har en uråldrig själsdarrning med sig, och en skönhet som utomstående inte förstår.

Nu vill man börja jaga järv också – på skrivbordet en utrotningshotad stam med bara 200 djur, men i naturen en mördarmaskin som bland annat dödar mer ren än något annat djur.

Lodjuren, fantastiskt vackra, stora katter, har blivit fler. Också dem vill man jaga mer. Argumentet är att de tar hjort, och att de behöver påminnas om att vara rädda för människor och bebyggelse. Och djurs stammar kan bli ofördelaktiga, för andra djur och för dem själva, oberoende av hur bevekande söta de är på fototävlingarnas vinnande naturfoton.

Vi kunde jobba mer med den stora trygghetshysteri varg, björn eller lo väcker. En modern människa har både kunskap och medel att leva med de variationer i naturen som gör att en del djur blir vanligare. Det är för billigt att enbart ta sig an djurvärldens risker genom att spontant skjuta och döda.

Vår omgivning är full av tiofalt värre faror. Det är fortfarande en större risk att ett skolbarn törnar ihop med en mopedbil än med en björn. Eller med en rivande, neurotisk familjelabrador i stället för en varg.

Vi har klarat av älgen också, dum och massiv. Genom tusentals kilometer viltstängsel längs våra vägar och en decimerande jakt är den väl satt i system.

Sedan är det ju så att människan – särskilt den så kallade kattmänniskan – står i symbios med landets värsta rovdjur. Tama utekatter beräknas årligen ta 300 fåglar och 2 000 däggdjur per kvadratkilometer. I USA är katten involverad i att 33 andra djur- och fågelarter dog ut.

När vår hemmakatt någon gång förblir borta, för att en räv, uv eller örn såg den, så är det bara naturen som har haft sin rättvisa gång med en av familjemedlemmarna.

Djurens umgänge med liv och död rör vid vårt inre. Använd en timme av sommaren till att lyssna vad som ger oss den skälvningen, och varför.