Tillbaka till biblioteken

Väl framme på ön körde familjen upp från färjan. Vid en rondell fanns en Lidl och där tyckte navigatorns digitala, rikssvenska röst att man skulle ta till höger för att komma till pensionatet.

Den orange, tvärsäkra pilen på den elektroniska vägvisaren ledde in i kvarter, där gatorna blev dammigare, husen sjaskigare och hundarna fulare. Till sist stod hyrbilen på kanten av en låg ravin där folk hade dumpat skrot och skräp, för så är det ställvis i Kroatien.

GPS:en hävdade att boendet fanns 200 meter rakt fram – bland husen på andra sidan. Varje nytt försök enligt navigatorns direktiv ledde till rondellen med Lidl på nytt, till de dammiga gatorna igen, till hundarna och ravinen.

Till sist hjälpte det bara att leta rätt på en papperskarta och tänka själv och komma fram till pensionatet, till automaten med kall dricka, sängen och luftkonditioneringen. Det var bara att följa stora vägen ett stycke till och sedan köra ner till stället från andra hållet.

Tekniken är till stor hjälp, men den når inte alltid ända fram.

Så är det också med den fälla vi har hamnat i med de basverktyg vi numera har för att hålla oss informerade och orienterade, välsignelser i sig, som Google, Wikipedia eller Facebook. Vi får nya kunskapskällor som leder oss till mycket, men inte heller de leder ända fram.

Därför är det befriande att läsa om att det också finns de som producerar ny kunskap. Som disputanden vid Åbo Akademi som i våras gav sig på att akademiskt försvara sina fynd om hurudant väder det hade varit på Guld- och Guineakusterna åren 1750-98. Det är inte helt ointressant; förändringar i klimatet då kan ha lett till slavhandeln och till att Amerika sedermera fick en delvis svart befolkning.

Det är ju inte bara det att alla de nya sök- och kompismedierna sprider en ofantlig mängd om oss. Det att amerikanen Edward Snowden flydde till Hongkong och Moskva bara för att tjalla om att allt detta övervakas, avlyssnas och analyseras är ju bara pricken på i. Det har vi anat hela tiden – ju mer vi frågar av Google desto mera ger vi gratis bort information om oss själva, också sådant som vi borde ha hållit privat. Det har vi egentligen vetat. Men ändå fortsatt.

För många har relationen till den lätt tillgängliga informationen, rått sagt, varit densamma som knarkarens relation till langaren – jag ska nog sluta och göra mig oberoende ... men inte ännu. Precis som det finns de som säger att de bästa poeterna har behövt opium, whisky och LSD, så finns det också en övertygelse om att den som ger sig hän åt nätet också har mycket att vinna.

Den andra fällan är att kunskapen inte nödvändigtvis ökar. Den information vi tar in från nätet för oss egentligen långsamt in en stor cirkelvandring, som påminner om hur det är när man går vilse. Snart möter man samma information igen, småningom samma tankemönster, samma människor och till sist märker man att man är förlorad.

Det finns fortfarande en ofantlig mängd information att hämta i böcker, i gamla källor, i berättelser, i saker man kan forska i själv och ta reda på om. Det är inte försent att ta itu med dem. Gå härnäst till biblioteket och läs en källa som aldrig skannats eller gjorts digital.