Falanger och talanger

Sommarlovet var annorlunda på den tiden när leksakerna var få och internet bara en amerikansk militärinstallation.

Under de första dagarna kom någon vuxen ofta på hur man skapar sommar. Den vuxne tog en puukko och en fingertjock sälggren, omskar den enligt någon scouthandbok från trettiotalet, gjorde ett flöjthack, och vips hade man tillverkat behändiga musikinstrument åt barnen.

Under de första dagarna pep det i snåren och spottet gurglade ur sälgpiporna i glimmande trådar. Sedan blev de ofta liggande i någon låda, torkade och gav till sist ifrån sig ett gistet ljud, eller så inget alls.

Timo Soini är en sådan pipa. Det stora populistpartiets frejdiga ordakrobat har tappat stinget och det är rätt så lite intellektuell flykt över hans enradiga slängar numera. "Sedan när har det blivit förbjudet att försvara en man?", bloggade han när landet hade fått två nya kvinnor som ministrar.

Ändå är det åt Sannfinländarnas håll många tittar för att se vem som ska ta över den en gång mäktiga arbetarklassens politiska kapital. Allt det där som en gång administrerades av socialdemokrater och kommunister plus diverse utväxter, men under en röd och klar linje.

Bland de politiskt storvuxna sannfinländarna görs nog ett visst basarbete i det tysta, och Borgås andra riksdagsledamot Ruohonen-Lerner ligger inte på latsidan i att föreslå ändringar i en äldre, smygande försoffad politisk kultur.

Men ändå är frågan nog om hur partiet ska kunna ta sig an de vinddrivna löntagarna och ge dem en ny politisk hamn. Hålls det över huvud taget politisk tankesmedja inom partiet, så är det inte om arbets- och socialpolitik, utan om invandrar- och islamkritik.

Socialdemokraterna försökte sig nyligen på en ansiktslyftning. Man avpolletterade veteranen Jukka Gustafsson, 66, och lyfte, medan han luftade sin bitterhet, in två rutinerade kvinnor; långvariga riksdagsledamöter båda två.

Jutta Urpilainen, inte ännu 40, ville föryngra och förnya bilden av partiet. SDP sades nu bli mera attraktivt för yngre, välutbildade kvinnor. Om det stärker partiet som arbetarparti är då naturligtvis en annan fråga. 

I så fall, anser Helsingin Sanomat (HS 26.5), borde man ha tänkt på stjärnskottet Antti Lindtman från Vanda, ofta utpekad som Heinäluomas och fackfalangens talang.

På Arbetarbladets webbplats beklagade SDP:s nestor Jacob Söderman, 75, att ett stycke sossehistoria som Jukka Gustafsson behandlas så illa – en hygglig kille med såväl bruket, varvet, verkstadsgolvet och arbetarfotbollen mellan tårna.

En representant för metalladeln trillade ur politiken, skriver Söderman; och det är nostalgiskt, lite vackert och bara så symptomatiskt för SDP:s belägenhet.

Det förvånar att den politiska vänstern gång på gång misslyckas i det samhällsläge vi lever i. Människor har det risigt, och vi har de första tecknen på att skyddsnäten som omger människors hälsa och vård numera inte bara bågnar utan också har stora hål.

Vi har bitit oss fast för länge vid att tolka hur arbetet och dess frukter fördelas. Vi vet inte med vilka termer vi egentligen ska ta itu med att det finns många människor omkring oss som helt enkelt inte mår bra.