Judaskyss för tolerans

Den 28-åriga Krista Siegfrids gjorde en energisk insats som Finlands representant i sång- och showtävlingen ESC. Utdelningen blev däremot inte annorlunda än under månget gånget år.

Om det så är proffsjuryers eller sms-röstares röster som avgör så är resultatet, good evening, Reykjavik, Madrid eller Vilnius, ändå detsamma. Vår finländska uppfattning om show och schlager kommer i den sista femtedelen, le dernier cinquième.

Precis som vi själva intuitivt brukar avskriva Turkiets årliga låt för dess främmande orientaliska inslag, så finns det säkert någonting exakt omvänt. Också våra ESC-bidrag, vi ser och hör bara inte det själva, skorrar fel hos andra folk i Europa.

ESC:s tre minuters showpaket är fulla av kitsch – så kallat "billiga" signaler som läggs till utanpå för att väcka känslor och stämningar, utan att nödvändigtvis alls ha med sammanhanget att göra.

Ordet kitsch kommer från artonhundratalets München, som vimlade av konst som romantiserade Balkan och sydöstra Europa; översvallande känslosamt måleri med på förhand givna inslag.

"Bosniskt vimmel, bosniska hästar, bosniska berg, bosnisk himmel, bosniska män på -ić och -rić, allting bosnisk kitsch", skrev kritikern Max Bernstein 1878.

Krista Siegfrids kyss var också kitsch. Som jippo kan man köpa det, rentav som en vacker koreografi mellan två scenflickor. Så pass mycket pylly-vasten-pyllyä, krimskrams och annan galenskap har vi trots allt under årens lopp sett under sena majkvällar med Eurovisan.

Efteråt ville Siegfrids göra politik av sina stackars 13 poäng. Det "konservativa Europa" ska inte ha kunnat tåla hennes lilla bisexuella kyss.

Det är trots allt fel läge att göra hbt-politik. Feminister hemma hade sågat Marry me som en förskräckligt gammaldags text. I intervjuer har hon sjåsat om att hennes Janne hemma i Finland skulle heterogifta sig med henne. Så hennes egen kamp var det då åtminstone inte.

Av tradition har gaykulturen känt sig hemma kring ESC – och det är bra att det finns sådana miljöer också, när attityderna i Europa hårdnar.

Men det kommer också en dag när ESC-bubblan spricker, för att genren blir för svulstig, konstgjord och sjuk. Redan nu tycker många att musikstilen är avlägsen och ointressant. Det är inte bra om trenderna sammanfaller så att detta till sist skymfas som "homomusik".

Det mesta av arbetet för tolerans går snarare ut på visa att samkönade par är vardagliga människor som vi andra, som i det stillsamma reportaget om Malin och Maren i vår egen tidning (Bbl 11.5), "vi kan nog ställa upp på en intervju, fast vi tycker att vi är ganska vanliga".

Så att kitscha och politisera med konstgjorda showpussar kan tvärtom vara att ge en judaskyss åt hela allvaret och toleransen.

Ingen business är som show business. Nästa steg kan vara att i kitschens namn ta in utrotningshotade djur eller barn från Darfur på ESC-scenen, mest för att lägga känslor till showen.

Säkert kan Krista Siegfrids lägga den här cirkusen bakom sig och hitta sin framtida yrkesbana.

Det är i inspelningsstudions ekolösa och avskalade miljö, under långa och utdragna arbetspass framför mikrofonen, som det avgörs vem som är en riktig musikartist.