Skydda, Gud, min barnasjäl

Bbl:s ledare 19 april handlade om Bensows barnhem, mer specifikt om stiftelsen som drev barnhemmet. Ledaren rubricerades ”Se till den som liten är”, en omskrivning på en mening i en av de mest älskade bönerna för barn, Barnens aftonbön.

”Skydda, Gud, min barnasjäl, för allt ont och göm mig väl”. Orden ingår i den mer okända fortsättningen på bönen.

Knappt har man hunnit dra andan efter den bestörtning fallet stiftelsen Bensow förorsakar innan nästa tragiska nyhet redan står för dörren. På söndagen fick medlemmarna i Finlands svenska metodistkyrka och pressen besked om att kyrkan inlett en utredning om sexuella övergrepp mot barn. En pastor inom kyrkan misstänks ha förgripit sig på barn under en lång period från 1960- till 1990-talet.

Övergreppen har skett i södra Finland, distriktsföreståndare Mayvor Wärn-Rancken berättade i söndagens HBL att övergreppen skett inom församlings- och lägerverksamheten.

”Kyrkan borde vara en trygg plats, men det har den inte varit,” säger Wärn-Rancken vidare i en kommentar för HBL (28.4).

Biskop Christian Alsteds informationsbrev lästes upp i alla metodistkyrkans gudstjänster under söndagen. Informationen möttes av tystnad och chock, säger Wärn-Rancken.

Hur många medlemmar i församlingen var det på söndagen som genomfors av skräck, som omedelbart ställde sig frågan om övergreppen eventuellt drabbat de egna barnen? Hur många var det som satt tysta, i bänkraderna i kyrkan eller hemma, och genomfors av skam, rädsla eller glädje över att ärendet nu trädde fram ur de svarta skuggorna?

Hur många var inte vi utanför metodistkyrkan som förnumstigt nickade och av slentrian konstaterade att inom kyrkan – oavsett vilken – är övergrepp mot barn något som tycks vara vardag.

Det gäller att stanna upp just där, vid tanken på att övergrepp mot barn är något som bara sker inom tydligt inrutade områden. Vi vill gärna inbilla oss att det gäller områden där våra barn inte är aktiva.

Risken för sexuella övergrepp mot barn finns överallt. På alla ställen där fullvuxna människor har hand om barn, ansvarar för barn, undervisar barn, har med barn att göra. Det behövs bara en fullvuxen med sjukt och ont sinne som via sin ställning har barn i sin närhet.

Idrottsvärlden, stallet, klubben, skolan, dagvården. Det behövs bara en fullvuxen med sjukt och ont sinne.

Det som smärtar i frågan om det nu uppdagade fallet är det att vi så gärna vill tro att det inom kyrkan – oavsett vilken kyrka – ska agera människor som är goda. Gärna lite bättre människor än vi andra. Den som ger ifrån sig sitt barn, för en timme, en dag eller en vecka – eller för alltid – att barnet ska ha det bra. Vi säger åt barnet att dagiset är roligt, att lägret är bra och att föreningens gemenskap är nyttig.

Så ska det också vara. Men, vi måste lita på att våra barn är i händerna på friska människor som vill våra barn väl. Vi måste kunna lita på att det finns ett nätverk som väver trygghet och som inte tillåter övergrepp. Vi måste kunna lita på att den som misstänker eller vet att övergrepp sker, att den ingriper.

Att inte ingripa, det är lika vidrigt som övergreppet.