Reform i okända vatten

I går föll livstidsdomarna för de ansvariga vårdnadshavarna till det dödade, åttaåriga löpsedelsbarnet Eerika. Hennes pappa och styvmamma "disciplinerade" henne till döds, slog och förnedrade det barn de hade vård om systematiskt, för att till sist tejpa in henne i lakan och presenningar, så att hon kvävdes.

Samtidigt, på annat håll, presenterade välformulerade topptjänstemän i går modellen för hur social- och hälsovården i Finland ska läggas upp. Rapporten togs emot av den svalt blonda, ledigt modemedvetna grundtrygghetsministern Maria Guzenina-Richardson.

Samhället ivrar under en högerledd regering för stora omställningar inom vår offentliga sektor. Den mänskliga omsorgen om varandra, den kommunala grundtanken, ska ordnas upp i storskaligare modeller. Endast så, säger man, kommer vi att klara av det att allt färre i samhället ska bära en större börda för allt fler.

Ändå fanns det till sist ingen som till sist var med och bar Eerikas börda. Sammanlagt elva barnskyddsanmälningar hade gjorts i hennes fall, men fortfarande blev hon slagen, hånad, tvångsmatad, videofilmad, intejpad till nätterna.

De stora reformerna kommer framför allt att beröra socialväsendet. Sjukvården har redan under årens lopp organiserats utöver kommunernas gränser och både patienter, personal och kommunala beslutsfattare är redan grundligt vana vid det. Men det är också där den nu bäst avlönade generationen av licentiater i samhällsvetenskaper och vårdproffs i karriären verkar ha fastnat med den sote-rapport som nu levererades.

Social- och hälsovårdsreformen har uppenbart tänkts utgående från behoven kring den allra dyraste och tyngsta sjukvården; att också någon från en liten kommun ska garanteras ett transplanterat hjärta om så behövs. Men i själva verket bedrev man politik för att bevara underlaget för stora sjukhusenheter.

Man stack inte under stol med att vården i Nyland ordnas för att backa upp ett oförändrat HUCS, och HNS. Och man slarvade rätt så öppet med att över huvud taget jobba med arbetsuppgiften som gällde kommuner och helheter med 20 000 – 50 000 invånare, och därmed indirekt med de svenska lösningarna.

Stora sjok inom omsorgen, räknat i antal, kommer att beröra de mest vardagliga sammanhangen. Det är inom barnomsorgen, närståendevården, utkomststödet det bränner mest. De hör till den sociala delen av omsorgen, inte den medicinska. Här är mycket ogjort och kommunerna har så här långt samarbete bara i enstaka fall, som kring gemensamma jourer.

Att kommunförbundets Tuula Haatainen säger att allt det borde lösas "utgående från den enskilda människan" är nästan för platt och slitet för att vara sant.

Norrut, i Lahtisregionen, har man redan nyare modeller. Sedan föregående reform, Paras, sköts social- och hälsovården här ända ner till nyländska Mörskom sedan 2007 av samkommunen för social- och hälsovård i Päijänne-Tavastland. Den är i sin tur uppdelad i två affärsverk för grundtrygghet, Oiva och Aava, vardera med en handfull kommuner som delägare.

Här visar siffrorna i alla fall efter sex år på skillnaden. Trots att man inte längre avgör knepiga socialfall i korridorerna och kafferummen på småkommuners familjära socialbyråer, så är resultaten av samarbete bättre. Den gemensamma socialombudsmannen för Borgå, Sibbo, Askola och Päijänne-Tavastland visar på att klok samdrift levererar.  Man får snabbare tid hos socialen, snabbare beslut om närståendevård, serviceplaner för funktionshindrade - och flera veckors snabbare action i barnskyddet.

Det låter hoppfullt.