Steget ut i det frivilliga

Sibbo gymnasium står för en intressant väg mot framtiden. Skolans elever (Bbl 14.3) erbjuds möjligheten att lära sig mer om frivilligarbete inom de delar av samhället där det behövs mest.

För något årtionde sedan hade man ropat att det här är att bygga system för att utnyttja ung arbetskraft. Och man hade sagt att det offentliga inte får bädda för att arbete som ska skötas av proffs blir beroende av välgörenhet och medborgarinsatser.

Men vi är inte där längre. Läget 2013 är att den arbetande åldersklassen snart försörjer fyra generationer - sig själva, sina barn, sina föräldrar och sina gammelföräldrar.

De stora grupperna av närståendevårdare har redan visat att det här inte fungerar i längden om enbart proffs ska sköta det. Vi behöver frivilliga.

En större omställning i samhällsomsorgen är att den evangelisk-lutherska kyrkan som ämbetsverk tappar resurser för att delta i detta. Medan motsvarande frivilligverksamhet i Borgå körde på hela sommaren 2012, stängde den kyrkliga diakonin helt för några veckor.

Ändå har folkkyrkan, trots sina många passiva medlemmar, fortfarande stor potential att dra breda lass i frivilligarbetet. Av kyrkans olika verksamhetsformer har diakonin alltid haft hög status. Kyrkorna har försökt utforma sitt kristna kärleksbudskap i olika finurlig output, men det som alltid har fått omvärldens poäng är praktisk omsorg, räknat från Moder Teresa in mot bekvämare välgörare.

Församlingarna är nog på god väg. En stor del av skriftskoleeleverna kommer igen som symboliskt avlönade hjälpledare andra år. Domkyrkoförsamlingen i Borgå sägs ha 400 församlingsmedlemmar aktiva i olika frivilliguppdrag.

Men för att kyrkan ska överleva som folkorganisation krävs att mycket tänks om under de närmaste åren. Medlemsbortfallet är inte katastrofalt, men tydligt, och kyrkoskatteintäkterna minskar. Församlingarna säger upp och säljer fastigheter.

En del av lösningen kommer att hämtas hos väckelserörelserna inom kyrkan. Det är de som inifrån bygger upp också den finlandssvenska kyrkan till ett slags union av aningen olika resonerande krafter. Trots krusor på ytan i vissa teologiska frågor, är många ändå i praktiken lojala med kyrkan och bär en stor del av församlingsarbetet.

För Borgå stift är det knappast en slump att stiftsdekan Sixten Ekstrand har beslutat sig för att söka arbetet vid den avdelning som utvecklar kyrkans centrala arbete på svenska i landet. Han har en lång bakgrund i kretsarna kring den moderata och lågmälda lekmannaorganisationen Kyrkans Ungdom.

De autonoma rörelserna inom kyrkan utmålas ofta som hemvister för religiös extremism; "falanger" heter det i konfliktrapporteringen. Och ibland är det sant. Men ändå är de praktiskt dessutom ett slags stödföreningar till kyrkan - ungefär som Hem och skola är ett bollplank för vår grundskola. Man ställer förväntningar på tjänstemän och lärare, men har ändå i praktiken samma grundmål att göra skolan, eller kyrkan, ändamålsenligare och starkare.

Den stora frågan är med vad kyrkan ska motivera hundratals människor att ta över på frivillig basis, när präst-, ledar- och kontorstjänster försvinner. Är det tajtare trossprinciper, mera gospel och show, flera former av mänsklig gemenskap, eller ett meningsfullt grepp om samhällskriser i tiden?

Om Sibbo gymnasiums kurs ger utdelning kommer de elever som har prövat på frivilligarbete att ha ett svar för sin framtid. Vad var meningen med livet, sådant man såg det, vid åldriga Hans, Maj-Britts och Eilas sängkant? Och varför är det bra att ställa upp frivilligt?